Du visar för närvarande Hindemith, en äkttysk mästare

Hindemith, en äkttysk mästare

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:TIPS

Paul Hindemiths (1895-1963) musik är lika tysk som surkål och bratwurst. Ta en dos kontrapunkt som hos Bach och Reger, krydda med symfonisk tyngd à la Beethoven, lägg till lite tysk blåsmusik och avsluta sedan med en rejäl klick neoklassiciskt spänstiga klanger så har du din Hindemith. Musik som passar perfekt till tysk lageröl. Prost!

Under det musikaliskt radikala 20-talet då de senromantiska idealen börjar ersättas av mer moderna, som expressionism och neoklassicism, är Hindemith en av dem som spänner bågen med ett antal nyskapande verk. Hans tidiga kortopera Sancta Susanna väckte rabalder med sin blandning av sex och religion och den får väl anses vara kulmen på kompositörens expressiva period. Hans tidiga mästerverk är tveklöst Kammermusik som är en modern variant av Bachs Brandeburgkonserter, ett verk som förenar barockens klarhet och kontrapunktik med 20-talets jazzigt, vitala nytänkande.

Efter sin radikala inledningsfas mognar Hindemith som tonsättare och blir på sätt och viss mer traditionell. Som så många andra konstnärer kom han ändå i konflikt med den nazistiska regimen, som såg hans opera Mathis der Maler om den tyske renässanskonstnären Mathias Grünewald, mannen bakom det berömda Isenheimaltaret, som en provokation. Operan förbjöds att spelas, men Hindemith kunde ändå se till att hans symfoni, som bygger på detta sceniska verk, kunde uruppföras av Berliner Philharmoniker under Wilhelm Furtwänglers ledning. Symfonin blev en succé och spelades runt om i hela Tyskland tills nazisterna förbjöd den. Detta verk som genomsyras av en tysk humanistisk tradition var inte gångbart i det auktoritära, militaristiska tredje riket.

Hindemith lämnade landet, bosatte sig i USA under andra världskriget för att senare återvända till Europa och Schweiz. Han besökte dock sitt forna hemland som dirigent fram till sin död 1963. Beställningarna av hans musik fortsatte att flöda in och Hindemith komponerade flitigt som han alltid han hade gjort utifrån sin funktionella ”bruksmusikfilosofi”, influerat från barockens mästare.

En del tycker att Hindemiths musik är tråkig, själv anser jag att den är fräsch, vital och underhållande att lyssna till. Han var som sagt en ytterst traditionsmedveten 1900-talskompositör, men viktigast av allt – han har ändå skapat en helt egen stil, ett sätt att tonsätta som det är lätt att känna igen.

När du mätt och belåten lutar dig tillbaka i favoritstolen framför stereoanläggningen med ett glas gott öl framför dig, då kan Hindemiths läckra Symfoniska metamorfoser efter teman av Weber vara en lämpligt startpunkt, precis om det tidigare nämnda, hans bachianskt svängiga Kammermusik. Hindemiths härligt brassiga Konzertmusik, den skimrande baletten Nobilissima Visione, den virtuosa violinkonserten är några andra höjdpunkter i hans produktion. För att inte tala om de sex symfonierna som går som röd tråd i hans skapande från 1930-talet och framåt och där han sätter in sig själv som en efterföljare till andra tyska mästare, men också uttrycker något högst personligt.

Per Nylén

Tips på musik: