Berthold Goldschmidt: Beatrice Cenci
Dirigent: Johannes Debus
Regi: Johannes Erath
Scenografi: Katrin Connan
Kostym: Katharina Tasch
Solister: Christoph Pohl, Dshamilja Kaiser, Gal James, Christina Bock, Per Bach Nissen, Michael Laurenz, Wolfgang Stefan Schwaiger
Wiener Symphoniker, Prague Philharmonic Choir
Unitel 751408 [1 DVD]
Bertold Goldschmidt (1903-96) är en av de många tonsättare som uppmärksammades i Deccas och andra skivbolags Entartete Musik-projekt på 90-talet. I Tyskland ägnades denne tysk-judiske Schreker-elev en särskild ”Wiedergutmachung” medan han fortfarande var i livet och hans båda operor Der gewaltige Hahnrei, uruppförd i Mannheim 1932, och Beatrice Cenci sattes upp i Berlin respektive Magdeburg hösten 1994.
Jag närvarade själv vid båda föreställningarna och rapporterade om dem i tidskriften Musikdramatik. Vid en presskonferens i Komische Opers foajé i Berlin berättade den då 91-årige Goldschmidt om sina operor och förmedlade med förbluffande minnesskärpa bilder från mellankrigstidens tyska musikliv, inklusive uruppförandet av Alban Bergs Wozzeck 1925 då han själv satt som musiker i orkestern. Goldschmidt menade att hans båda operor, komponerade i Tyskland respektive England, kunde ha varit av två olika tonsättare, men det finns naturligtvis musikaliska likheter, inte minst vad gäller orkesterbehandlingen. Båda operorna är också flammande appeller mot patriarkaliskt övervåld.
Efter flykten till England 1935 arbetade Goldschmidt som dirigent på BBC och den Mahler-initierade torde veta att det var han som uruppförde den tillsammans med Deryck Cooke dechiffrerade Mahler-tian i London 1964.
Det egna komponerandet låg däremot i många år nere eftersom det var svårt att hävda sig som tysk tonsättare i det engelska musiklivet, men på 1980-talet vände det och Goldschmidts musik blev alltmer efterfrågad.
Beatrice Cenci komponerades 1949/50 och vann förstapris vid Festival of Britain 1951, men operan fick bara ett ofullständigt konsertframförande. Först 1988 spelades den i sin helhet i Queen Elisabeth Hall i London, även då konsertant, liksom i Berlin i augusti 1994 i samband med skivbolaget Sonys inspelning under Lothar Zagrosek och med några av dåtidens finaste anglosaxiska sångare.
Handlingen är en ryslig historia i romersk renässansmiljö och skulle ha kunnat vara ämne för en Donizetti-melodram. Martin Esslins libretto, efter P.B. Shelleys versdrama från 1819, bygger på ett autentiskt stoff om en viss Beatrice Cenci som 1599 avrättades i Rom för mord på sin far, endast 22 år gammal.
Den förmögne greve Francesco Cenci håller sin familj i ett sadistiskt grepp. På en fest skålar han inför de chockade gästerna över sina båda söners död i Spanien. Beatrice klagar öppet över det lidande hennes familj får utstå, men ingen vågar ingripa. Efter att gästerna gått förgriper sig Cenci på Beatrice. Tillsammans med prästen Orsino och sin styvmor Lucrezia lejer Beatrice två yrkesmördare som tar livet av Cenci, men liket hittas och de båda kvinnorna förs bort.
På tortyrbänken tillstår Lucrezia mordet och döms tillsammans med Beatrice till döden genom halshuggning. Kardinalen Camillo försöker utverka nåd hos påven, men denne tycker att föräldramord blivit något av en modefluga och vill statuera exempel. Beatrice och Lucrezia förs till schavotten och kardinalen sjunger om att alla sitter fast i en väv av synd och skuld.
Av operans tre akter utspelar sig de två första i Cencis palats och den tredje i fängelset respektive på avrättningsplatsen.
Denna produktion av Beatrice Cenci från operafestivalen i Bregenz 2018 är mig veterligen den första av operan sedan det sceniska uruppförandet i Magdeburg. Det är också första gången som operan sjungs på tyska istället för på originalets engelska, oavsett påståenden om motsatsen på annat håll.
Det är en mycket välgjord och musikaliskt övertygande uppsättning vars anakronistiska stilblandning emellertid kan upplevas som alltför hemfallen åt rådande tidsanda.
Tidstypiska kostymer med puffärmar och pösbyxor blandas med ilsket grälla peruker och moderniteter som pistol och mikrofon. Körens rödklädda kardinaler i solbrillor och mitror skvallrar om en allestädes närvarande kyrklig makt och glasmontrar med liken av Cencis söner skapar en atmosfär av mardröm.
I fängelsehålan med dess förvridna perspektiv kramar Beatrice krampaktigt sin docka, en kopia av henne själv så när som på det skalliga huvudet som skarpt kontrasterar till den egna illröda frisyren. Avrättningsscenens biktstol som schavott blir till svidande kritik av ett påvedöme i förfall.
Goldschmidts musik, som här framförs med påfallande nervighet och transparens av Wiener Symphoniker, är huvudsakligen tonal och rik på kontrapunktik. Det är lite Hindemith, lite Schönberg och en hel del Mahler.
Några av de strofiska sångnumren baserar sig på separat infogade dikter av Shelley, som första aktens stämsköna tersett över stråkarnas luftiga pizzicato, Beatrices förtvivlade Der schöne blaue Himmel ist blutig rot (en riktig hit) efter faderns våldtäkt och vaggvisan i fängelsescenen.
Det omfångsrika partiet sjungs med stor uttrycksfullhet och nyansrikedom av den israeliska sopranen Gal James, som jag också minns som en mycket fin Jenůfa på cd från Graz för några år sedan.
Även de övriga sångarna är utmärkta; Christoph Pohl med auktoritativt bärig barytonstämma – och kinkig suspensoar – som plågoanden Cenci, mezzon Dshamilja Kaiser som hans hunsade hustru och den tidigare trumpetaren i Berliner Symphoniker, tenoren Michael Laurenz som präst med förbjudet tycke för Beatrice.
Beatrice Cenci är en 1900-talsopera, som det dystra ämnet till trots, borde ha förutsättningar att införlivas i den moderna standardrepertoaren. Här presenteras den äntligen i en konstnärligt fullödig produktion som bara sätter vissa frågetecken för den sceniska utformningen. Det är gott och väl så.
Henry Larsson
