Mendelssohn: Symfonier 1 och 3
BIS-SACD 2469
Svenska Kammarorkestern, Örebros stolthet, fortsätter att beta av de klassiska symfonierna på skiva. Efter att ha spelat in kompletta symfonier av Beethoven, Brahms, Schumann och Schubert så är det logiskt att ta sig an Mendelssohns dito.
Först ut är den ungdomliga första symfonin och den sista han komponerade, den tredje med undertiteln den skotska. Om man bortser från tonsättarens symfonier för stråkorkester så komponerade Mendelssohn fem symfonier där numreringen dock inte är tidsmässigt kronologiskt korrekt. Den tidiga första symfonin är ett vitalt och spännande verk och redan här visar den fjortonårige tonsättaren vilket geni han är: man får närmast en ”sturm und drang-känsla” i den här musiken. Denna karaktär lyfter orkester och dirigent fram med stor övertygelse. Det finns även ett starkt driv i musicerandet som verkligen passar symfonin.
Mendelssohns tredje symfoni visar en helt annan sida av tonsättaren. Här finns det romantiska sentimentet mer närvarande, men problemet är att Dausgaard behandlar verket på samma sätt som den första symfonin och det fungerar inte. Som exempel kan nämnas den långsamma satsen som bitvis blir alltför tunn med den vibratofria klangen i stråkarna. Det krävs mer värme i orkesterklangen för ett tillfredställande resultat. Finalen börjar övertygande men dirigenten bygger inte upp finalens avslutning med den fingertoppskänsla som krävs fram emot den avslutande höjdpunkten, allt rusas helt enkelt över.
Den tredje symfonin får en alltför forcerad gestaltning som reducerar upplevelsen, vilket är synd, eftersom orkestern är fullständigt lysande och ljudbilden mycket fin. Jag kommer att återkomma till den första symfonin men knappast till denna alltför rastlösa version av den magnifika skotska symfonin.
Björn Sundkvist
