Kungliga Operan, Stockholm, 1 november 2018
Jonas S. Bohlin: Tristessa
Foto: Kungliga Operans kör, statister; i centrum Joel Annmo (Evelyn) och Kerstin Avemo (Leila/Lilith) © Sören Vilks
I Kungliga Operans nya opera Tristessa skildras förmodligen för första gången en könsoperation på en operascen. ”Tiden är en man. Döda tiden och lev för evigt” är det militanta mottot för ett kvinnokollektiv i operan. Förlagan är en roman skriven 1977 av den brittiska författarinnan Angela Carter, inte långt efter Valerie Solanas kontroversiella Scum-manifest och strax innan 1980-talets aids-tragedi.
Handlingen tar avstamp i ett icke-tidsbestämt New York i djupt sönderfall, suggestivt skildrad i Carters roman. Leilah (Kerstin Avemo) är lolitan som dansar på nattklubb och eggar männen, däribland kvinnomisshandlaren Evelyn, med vilken hon inleder en sexuell relation. Men han lämnar henne i sticket efter en misslyckad abort och hamnar som straff hos ett gäng kvinnliga amazoner, vars ledare, Mother, utsätter honom för en könstransplantation. I en osmaklig videosekvens åskådliggörs alla dess kastrationsångestframkallade detaljer.
”Feminiseringen av fader tid” är därmed påbörjad; den ritualiserade och ideologiskt rättfärdigade omstöpningen av mannen till kvinna.
Men Evelyn, nu den fysiska praktkvinnan Eve som skulle kunna pryda ett Playboyomslag, flyr och hamnar hos en Charles Manson-liknande sekt i öknen. Den leds av den infertile kåtbocken Zero (John Erik Eleby), ”mannen utan skugga” som drar runt i öknen med ett harem av pjollrande sexslavar, och som låter henne/honom smaka på sin egen medicin i form av en våldtäkt.
Sångarna går ut och in i sina roller. Joel Annmos Evelyn blir Johanna Rudströms Eve och den förre dyker upp som Tristessa, en deprimerad före detta filmdiva, tillika Evelyns stora idol, som väcks upp ur sin törnrosasömn i sitt glaspalats och upptäcks vara transvestit, och med vilken Eve inleder en kärleksrelation. En man och en kvinna i båda och envar, tills Eve i den kitschiga slutscenen, ackompanjerad av en på scenen uppställd stråkkvartett, skjuts ut i moder rymd i en illuminerad likkista. Eller är det en spermie i ilfart mot sitt ägg?
Det är en uppsättning som både gäckar och förbryllar med sin absurdism och vildvuxenhet, och halvt lyckade ambition att koka ner Carters romanmyller till ett hanterbart libretto.
Avemo är en skör strippa som inte sällan likt en Lulu rör sig uppe i den trestrukna oktaven. Men till skillnad mot i romanen, där hon sluter cirkeln genom att visa sig vara Mothers dotter, dyker hon inte upp senare i handlingen. Kanske att hon skulle ha gjorts mer urskiljbar i det inledande nöjesmyllret med en mer distinkt ljussättning?
Även Rudström och Annmo gör utmärkta insatser i sina respektive rollförklädnader med sina ungdomligt fräscha röster.
Jonas S. Bohlins musik till Torbjörn Elenskys text är rytmiskt och klangligt variationsrik, ofta med långa sångbara fraser, och smeker ibland medhårs i tongångar som kunde vara Stephen Sondheim, John Adams eller någon jazzreminiscens. I botten finns en puls, ofta dekorerad med klangfigurationer från celesta, xylofon eller andra instrument, där dirigenten Fredrik Burstedt anger riktningen.
Man kan naturligtvis se Carters blixtrande associationsrika roman och Bohlins/Elenskys opera som en bisarr och underhållande underground-saga, en lek med könsstereotyper, om det inte vore så att man visste att tankegodset om (den vite) mannens onödighet numera inte bara fått fäste på genusseminarier och i universitetsnätverk, utan även tagit sig in i politiken.
Om nu rymden är den kvinnliga gränslösa principen och tiden den manliga gränssättande, så faller ju rimligtvis i alla fall teorin om könet som en social konstruktion. Den fråga som då kvarstår är varför inte manliga dygder som stävjande av kaos och upprätthållande av livets ordning får tillåtas vara komplement till det kvinnligt gränslösa? Men den frågan ställs aldrig. Därför kan man undra om operans budskap egentligen angår någon förutom den medelklassfeminism, som odlar sin avoghet mot att män slipper föda barn, tillika sin egen genushybris.
Henry Larsson
Jonas S. Bohlin: Tristessa (Uruppförande)
Text: Torbjörn Elensky & Jonas S. Bohlin
Kungliga Operan, Stockholm, 1 november 2018 (Urpremiär 6 oktober 2018)
Regi: Katharina Thoma
Scenografi, kostym och video: Ann-Sofi Sidén
Dirigent: Fredrik Burstedt
Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör
Lailah/Lilith: Kerstin Avemo
Eve/Young Tristessa: Johanna Rudström
Nurse Sophia: Susann Végh
Evelyn/Old Tristessa: Joel Annmo
Zero/Mother: John Erik Eleby
Monday:Anna Danielsson
Tuesday: Malin Emilson
Wednesday: Kristina Hansson Unander
Thursday: Jessica Forsell
Friday: Linda Bodin
Saturday: Maria Matyazova Milder
Sunday: Johanna Sannefors
