”Momento immobile”
Sopran: Venera Gimadieva
The Hallé
Dirigent: Gianluca Marcianò
Rubicon RCD1021 [1 CD]
Man upphör aldrig att förvåna sig över den fullkomliga invasionen av östeuropeiska sångare som dominerar belcanto-repertoaren på dagens operascener. Det verkar nästan som om operor av Rossini, Bellini och Donizetti och den tidiga Verdi knappast skulle kunna spelas utan dessa sopraner och mezzosopraner från olika delar av det tidigare sovjetiska väldet, alltifrån Ryssland och närliggande sydosteuropeiska stater.
Ryskan Venera Gimadieva är en av dem. Redan stjärna på Bolsjojteatern i Moskva intar hon numera de västerländska operascenerna i de ikoniska soprangestalterna i den italienska operaromantiken; hennes bildsköna yttre gör henne idealisk för hennes mest firade roll som Violetta i La traviata.
“Momento immobile” heter den nya cd där Gimadieva ger sig på några av belcantorepetoarens klassiker. Titeln visar på ett intressant och medveten tematiskt repertoarval som enligt musikvetaren Claire Seymour sammanfattar några av de idéer som framlagts i de senaste decenniernas feministiska operaforskning: tanken att operahjältinnan, trots hon befinner sig i förnedring och död segrar genom operans sångliga uttryck. Titeln skulle då syfta på att den kvinnliga belcantorösten samtidigt som hon sjunger om sin undergång, i ett ”orörligt” ögonblick i sången, på höjden av sin kraft formulerar ett rop av frihet och triumf.
Visserligen är de bara tre av denna cd:s hjältinnor som faktiskt dör och ett par av dem: Donizettis Norina i Don Pasquale och Adina i Kärleksdrycken, är definitivt inte undertryckta, men den tematiska medvetenheten och fördjupningen gör repertoaren mer givande och intressant
Man får även höra Gimadievas tolkning av belcantoreperoarens mest älskade gestalter och hur de sin kärlek i ensamma stunder. Det är Bellinis sömngående Amina som sörjer sin förlorade kärlek, det är Donizettis så småningom vansinniga Lucia som beskriver sitt första möte med kärleken och det är Rossinis Desdemona som i sin videvisa sjunger om olycklig kärlek till döds.
Gimadieva sjunger med värme och innerlighet, för det mesta tekniskt brilliant och med tydlig koloratur. Samtidigt saknas en varierad och nyanserad klangbildning samt vokal artikulation. Det låter likadant när hon är i Julias eller Mathildes melankoliska kärlekstankar I Bellinis Capuleti e i Montecchi respektive Rossinis Wilhelm Tell som när hon gestaltar den piggt intrigerande Norina i Don Pasquale. Även en viss svajighet på höjden gör sig då och då påmind. Gianluca Marcianò leder orkestern The Hallé friskt och följsamt.
Erik Graune
