Bayreuther Festspiele 2019
Festspielhaus, Bayreuth, 1 augusti 2019
Richard Wagner: Tristan und Isolde
För femte och sista säsongen framför festspelen i Bayreuth Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde. Wagner, som också är chef för festspelen och barnbarnsbarn till kompositören, har verkligen tagit fasta på att det handlar om förbjuden kärlek som leder till undergång. Hennes uppsättning äger rum i någon slags diffus, oidentifierbar nutidsmiljö och responsen från publiken efteråt var blandad med såväl jubel och applåder som en hel del burop.
Första akten utspelar sig i en labyrintisk miljö som består av stålställningar med trappor fram och tillbaka. Kanske vill regissören visa på hur slumpmässig kärleken är och hur svårt vi egentligen har att nå fram till varandra. I Wagners tolkning råder ingen tvekan om att Tristan och Isolde åtrår varandra redan innan de dricker den fatala kärleksdrycken. Riddaren Tristan, som sjungs av den amerikanske hjältetenoren Stephen Gould, vandrar under hela första akten runt i trappor och irrgångar för att få kontakt med föremålet för sin kärlekslåga, Isolde, som han är ålagd att föra hem som brud till sin ledare, kung Marke. Isolde, som sjungs av den tyska sopranen Petra Lang, är i den här uppsättningen den som driver på händelseförloppet, och försöker på alla sätt få Tristan att bryta sitt löfte till kungen och istället inleda ett förhållande med henne. Isoldes förtrogna Brangäne, gestaltad av Christa Mayer, och Tristans väpnare Kurwenal, som sjungs av den amerikanske basbarytonen Greer Grimsley, gör allt vad som står i deras makt för att förhindra den katastrof som kärleksrelationen skulle innebära.
Andra akten utspelas i en närmast fängelseliknande borg, där Isolde övervakas av kungens män med hjälp av strålkastare som om hon vore inspärrad. Just strålkastarna ger den långa kärleksscenen mellan Tristan och Isolde en ironisk gliring, eftersom paret i schopenhauersk anda förbannar just ljuset som gör att deras kärlek endast kan fullbordas genom döden. I slutet på akten, strax innan kung Marke avslöjar dem, försöker de älskande också begå självmord genom att hänga sig, något som återigen visar på det omöjliga i att förverkliga deras kärlek under jordelivet.
Den sista akten domineras av den febrige och dödligt skadade Tristans hallucinatoriska monologer, där regissören med hjälp av digital teknik frammanar bilder på Isolde i bakgrunden på scenen, vilka Tristan desperat och utan framgång försöker få fatt på. I slutscenen kan den regimässiga trovärdigheten dock ifrågasättas, när Isolde lyfter upp den döde Tristan och omsluten med honom sjunger sin avslutande kärleksmonolog. Antingen vill Katharina Wagner drastiskt påvisa deras oemotståndliga dragningskraft till varandra, vilket i det här fallet känns nästan påträngande överdrivet, eller så är det ännu en ironisk touch, en drift med begreppet ”kärlek ända in i döden”…
De båda huvudrollsinnehavarna Stephen Gould och Petra Lang uttolkar sina roller synnerligen övertygande och jublet från publiken efteråt är intensivt med ett flertal inropningar. Speciellt den sistnämnda har en scenisk närvaro som imponerar, hennes Isolde är en bestämd kvinna som med alla förföriska knep försöker locka Tristan. Petra Lang har en mörk klang i de lägre registren som är mycket tilltalande och som passar för rollen, däremot är hon inte lika imponerande i de höga partierna, där hon låter instabil med en ibland onjutbar klang.
Stephen Gould är skicklig speciellt i den sista akten där han gripande gestaltar Tristans längtan efter sin käresta. Gould har en fyllig röst, inte minst i mellanläget, men saknar lite kraft och glans i de högre registren. Kvällens mest imponerande sångliga insats stod Georg Zeppenfeld för som kung Marke; en varm och mäktig basröst som vokalt är fullständigt övertygande, inte minst i sin vemodiga monolog efter att ha avslöjat de älskande. Christa Mayer gör en stark rolltolkning som Brangäne, med en vacker och uttrycksfull mezzostämna, medan Greer Grimsleys Kurwenal, visserligen intensivt framförd på scenen, ibland har en lite hård klang i rösten som i längden blir lite tröttande.
Festspelsorkestern under Christian Thielemanns ledning bjuder på ett imponerande orkesterspel med en tolkning som är både genomlyst och följsam mot sångarna, rik på detaljer och passionerad. Det känns som om Christian Thielemann kan den här musiken både fram- och baklänges och exakt vet vad han vill få fram. Det publiken den här kvällen fick uppleva var en rent magisk Wagnertolkning med en dirigent och orkester helt i symbios med varandra.
Per Nylén
Wagner: Tristan och Isolde
Festspielhaus, Bayreuth, 1 augusti 2019
Regi: Katharina Wagner
Scenografi: Frank Philipp Schlössmann & Matthias Lippert
Kostym: Thomas Kaiser
Dirigent: Christian Thielemann
Festspielchor & Festspielorchester Bayreuth
Tristan: Stephen Gould
Isolde: Petra Lang
Kung Marke: Georg Zeppenfeld
Brangäne: Christa Mayer
Kurwenal: Greer Grimsley
Melot: Armin Kolarczyk
En herde: Tansel Akzeybek
En styrman: Kay Stiefermann
En ung sjöman: Tansel Akzeybek
