Skulle jag välja ut ett utpräglat modernistiskt favoritverk skulle det definitivt bli Olivier Messiaens Turangalilasymfoni, som skrevs mellan 1946 och 1948, och uruppfördes av Boston Symphony Orchestra och Leonard Bernstein 1949. Verket är båda spektakulärt att lyssna på som känslomässigt involverande – helt enkelt, något som du aldrig lär glömma.
Symfonins namn kommer av två ord på sanskrit – turanga och lila – som sammantaget, enligt kompositören själv, betyder något i stil med: ”kärlekssång och hymn av glädje, tid, rörelse, rytm, liv och död.” Messiaen var också under komponerandet närmast besatt av legenden om Tristan och Isolde och det finns något wagnerskt passionerat över musiken, men i en mer modernistisk kontext.
Symfonin består av tio satser och har ett flertal återkommande musikaliska teman som ger verket en symmetrisk helhet sin längd till trots (mellan 70-80 minuter). Messiaen använder sig även av en gigantisk orkester, där det ovanliga elektroniska instrumentet ondes Martenot ingår, men även klockspel, vibrafon och fem slagverkare finns med.
När jag lyssnar på symfonin känns det som om Messiaen vill fånga allting i skapelsen och livet, kanske inte helt olikt hur Mahler såg på sina symfonier. Musiken är närmast berusande med sina starka känslor och suggestiva klanger. Något mer erotiskt är väl heller svårt att hitta rent musikaliskt från den här tiden, symfonin är het och sexig, långt bort från några akademiskt atonala experiment.
Det kanske därför inte är så konstigt att Turangalila är kompositörens överlägset mest inspelade verk. Inte minst de senaste 30 åren har det kommit en flod av nya, förnämliga tolkningar på cd. Jag måste väl erkänna att jag nästan maniskt har samlat på symfonin och jag har hört de flesta inspelningarna, om än inte riktigt alla.
Bland de första pionjärinspelningarna av verket märks Seiji Ozawas (RCA) och André Previns (Warner) från 1960- och 70-talet. Versioner som fortfarande har fina kvaliteter, men som inte kan räknas till de främsta. Flera andra kända dirigenter som Sir Simon Rattle, Esa-Pekka Salonen, Riccardo Chailly och Kent Nagano har förevigat den på skiva, även om ingen av dessa tolkningar tillhör de allra bästa.
Det är mycket svårt, närmast omöjligt, att välja ut en inspelning med tanke på verkets rikedom och komplexitet – du kan göra den på så många olika sätt. Hursomhelst så vill jag inte vara utan Torteliers (Chandos), Menas (Hyperion) eller Lintus (Ondines) inspelningar som var och en har stora förtjänster och dessutom tillhandahåller en mycket fin ljudbild. Ska jag med kniven på strupen välja ut en favorit, så får det trots allt bli Hannu Lintus version med Finska radions symfoniorkester, Angela Hewitt (piano) och Valérie Hartmann-Claverie (ondes Martenot). Från början till slut sprakar den av intensitet och passion.
Per Nylén