Blogg

CAPRICCIO:s skribenter väljer årets skivor 2018

• 

• 

• 

Lisa Batiashvilis inspelning av Sergej Prokofjevs båda violinkonserter med Chamber Orchestra of Europe och Yannick Nézet-Séguin på Deutsche Grammophon sticker ut lite extra tycker jag. En framtida referensinspelning skulle jag tro.

John Adams är en kompositör som jag inte har ägnat så mycket tid åt. Desto större blev upptäckten av hans suggestiva stycke Naive and Sentimental Music, briljant framfört i utmärkt ljud på Chandos av Royal Scottish National Orchestra under Peter Oundjians ledning.

En av höjdpunkterna bland årets boxar är Karl Böhm och Berliner Philharmonikers kompletta inspelning av Wolfgang Amadeus Mozarts symfonier från 1960-talet på DG som nu har kommit ut i uppfräschat ljud. Klassiska tolkningar för oss som vill höra Mozart med stor orkester.

Per Nylén

• 

• 

• 

Robert Schumanns kammarmusik tillhör min favoritmusik och det är en fröjd att höra dessa ungdomar spela så känsligt, fokuserat och på ett sätt som blottlägger verkens struktur utan att det blir tekniskt eller tråkigt.

Christian Lindberg och Norrköping Symfoniorkester fortsätter att imponera med sina inspelningar av Allan Petterssons symfonier. Trots hård konkurrens har jag aldrig hört sjuan i ett bättre framförande.Toppklass !

Sir Simon har spelat in alla Sibelius symfonier tidigare och är en skicklig uttolkare av dennes musik. De här nya inspelningarna är ibland egensinniga och annorlunda, men allt är gjort med stor musikalitet. Jag njöt av alla symfonier från början till slut!

Staffan Sundkvist

• 

• 

• 

År 2018 var året jag på allvar upptäckte Philip Glass. Det är då logiskt att en av årets skivor blir med musik av honom. Jag har valt pianisten Vikingur Olafssons pianoskiva på Deutsche Grammophon. Pianomusiken av Glass är särskilt bra anser jag och Olafsson gör den fenomenalt. Fantasirikt och känsligt. Jag kan inte tänka mig en bättre ingång till Glass musikaliska universum än denna cd.

Gustav Mahlers symfonier är ständigt aktuella för mig och Adam Fischers pågående serie av samtliga symfonier är för mig en nyupptäckt. Under året som gick kom hans tolkning av den femte symfonin. Som på tidigare utgåvor är det Düsseldorfs symfoniorkester som spelar. Ingen orkester man förknippar med de stora Mahlerorkestrarna som Wien och Amsterdam, men den behöver ingalunda skämmas för sig. Detta är passionerade och genomlysta tolkningar som jag anser man ska höra om man är intresserad av Mahlers musik och vem är inte det? För den Mahler-trötte kan detta ge lite nytändning.

Den sista titeln jag väljer är John Adams opera Doctor Atomic (Nonesuch) Detta är berättelsen om Robert Oppenheimer som drev fram utvecklingen till atombomben. Det är en skakande upplevelse att ta del av, men med ett angeläget innehåll som både är relevant och aktuellt, något långt från alla operor kan skryta med. Musiken är mycket bra och ledsagar texten på ett övertygande sätt. Tonsättaren leder själv BBC:s kör och symfoniorkester och solisterna är övertygande. Vare sig du är en fan av Adams eller opera, eller bådadera, så är detta en självklar utgåva att ha i skivsamlingen.

Björn Sundkvist

• 

• 

• 

Berlioz’ väldiga och svindlande sköna opera Trojanerna i en ljudmässigt och konstnärligt fulländad inspelning, signerad John Nelson och filharmonikerna i Strasbourg. Bättre än de amerikanska sångarna Joyce DiDonato och Michael Spyres och kanadensiskan Marie-Nicole Lemeieux i de bärande rollerna kan det knappast bli.

Anders Nilsson, en av våra finaste svenska tonsättare idag, med några verk som visar på bredden och djupet i hans tonsättarskap. Två av verken dessutom med den utsökte pianisten Martin Sturfält. Att skivan nominerats till klassisk Grammis 2019 är inte konstigt för det här är svensk nutida musik när den är som bäst, excellent framförd av Västerås Sinfonietta. Förtjänar en bred spridning.

Radioöverföring av Bedřich Smetanas patriotiska opera Libuše från Brno med dåtidens unga tjeckiska spintosopran, Hana Janků (1940-1995). Året innan hade Janků debuterat som Turandot på La Scala i Milano, en roll som blev starten på en internationell karriär och som hon även prisades för av Birgit Nilsson. Inspelningen gjordes den 7 september 1968 och sändes ut i etern från Brno-radion bara dryga två veckor efter Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien den 20 augusti samma år.

Henry Larsson

• 

• 

• 

2018 var året då vi fick tre fantastiska Stenhammarskivor från BIS, när stjärnartister som Yuja Wang, Murray Perahia, Daniil Trifonov och Daniel Barenboim överträffade sig själva på Deutsche Grammophon och när Herbert Blomstedts kompletta Beethovencykel gavs ut. Skivor som vi tar med oss många år framåt. Men jag landar ändå på tre utgivningar från ett mindre bolag, Alpha Classics. Det blir Dietrich Buxtehude, Patricia Kopatchinskaja och Marie-Elisabeth Hecker.

Buxtehudes Abendmusiken rekommenderar jag verkligen. Om nu Johann Sebastian Bach promenerade 40 mil i sin ungdom för att höra denna fantastiska musik, så finns här givetvis något unikt. Ni som inte naturligt förknippar Buxtehude med inspiration och idérikedom kan inte finna en bättre startpunkt än denna skiva.

Patricia Kopatchinskaja och Polina Leschenko älskar verkligen att spela violinsonaterna av Francois Poulenc, Maurice Ravel och Béla Bartók. En knapp timme av spänst och riskfullt schvung, och älskvärt musicerande för två. Pour Deux.

Mitt tredje val är en inspelning som verkar ha passerat kritikerkåren helt. Marie-Elisabeth Heckers inspelning av Edward Elgars Cellokonsert med Antwerpens symfoniorkester (Lindbergs Stenhammarorkester) under Edo de Waart. De som tror att bara Jacqueline du Pré kan spela denna konsert bör verkligen lyssna på Hecker. Inte fullt så extrovert, men väldigt intimt och personligt. Förmodligen den skiva jag spelat mest under 2018.

Anders Wikström

• 

• 

• 

Mina tre favoriter från 2018 blir musik som griper tag och berättar något som jag inte har hört förut (även fast musiken kan vara bekant) och ändå känner mig hemma med.

Ruth Gipps symfonier nr 4 och 2, med flera orkesterverk på skivmärket Chandos. Det är kraftfull, beslutsam musik med driv och ändå en viss lätthet. Tempo.  Musik som fungerar hur bra som helst på repeat.

Anders Nilssons symfoni nr 4, med flera orkesterverk på dbProductions. Absolut musik som är både episk och vacker utan att ha en uttalad undertext, mästerligt framförd av Västerås sinfonietta under ledning av Eva Ollikainen.

Violinisten Patricia Kopatchinskaja i samspel med pianisten Polina Leschenko gör att det inte finns en chans att värja sig. Till exempel i sonaten av Poulenc som tar fram alla skiftningar från kraftutbrott till vemod. Här finns lekfullheten alltid med på blodigaste allvar.

Evabritt Selén