Fredrick Delius (1862-1934) försöker återskapa stämningar och minnen i sin musik ungefär samtidigt som Marcel Proust och Thomas Mann fascineras av tiden som begrepp i sina romaner. I Delius verk finns hela tiden en längtan bort, kanske efter något ouppnåeligt, en dröm om ett jordiskt paradis bortom tiden.
Han var en individualist som läste Nietzsche, försköt Gud och dyrkade naturen och sexualiteten. Utan någon fullständigt grundläggande musikalisk utbildning, så gick han sina egna vägar med mer fokus på musikens klangliga skönhet än på själva formen. Född och uppvuxen i den engelska industristaden Bradford av tyska föräldrar, så levde han ett kosmopolitiskt liv i Tyskland, Frankrike, USA och Norge. Sitt genombrott fick han i Tyskland, men numera spelas han nästan uteslutande i Storbritannien och dess gamla kolonier, inte minst tack vare den engelske dirigenten Sir Thomas Beechams insatser under 1900-talet.
Delius stora inspiration sedan barndomen var Griegs musik, en kompositör som han senare blev god vän med under sina studier i Leipzig. Att se honom som en Griegepigon är dock helt felaktigt, även om dennes melodisötma ibland återkommer så är Delius orkestrering mer sofistikerad, detaljerad, ibland nästan impressionistiskt utmejslad. Överhuvudtaget så umgicks Delius mycket med nordiska kulturutövare under sina unga år, i Paris så träffade han t.ex. regelbundet Strindberg och Munch. Under många år bodde han också i Norge på somrarna och inspirerades av den norska naturen, vilket märks i verk som Sleigh Ride, Paa Vidderne och Eventyr.
Delius mest kända verk är hans korta, stämningsfulla – ofta naturrelaterade – småstycken som On Hearing the First Cuckoo in Spring. Verk som trots den ringa längden är intensivt koncentrerade i sitt naturmåleri med många sensuellt skimrande träblåssolon. Till hans bästa verk tillhör det folkmusikinspirerade orkesterstycket Brigg Fair samt In a Summer Garden, i vilka han visar upp en orkestreringskonst på högsta nivå med en lätt dröjande, sensuell klangbild.
Delius skrev även verk i det större formatet, inte minst sex operor, varav den mest framförda och inspelade är A Village Romeo and Juliet, där återigen det drömska, undanglidande och vemodiga i Delius musik märks. Mina egna två favoriter i hans produktion är två kompositioner för kör och orkester, Sea Drift och A Mass of Life. Whitmans dikter är inspirationskällan till det förstnämnda verket, ett av hans mest passionerade och grubblande.
A Mass of Life bygger på Nietzsches Also sprach Zarathustra. Det är snarare den brusande livskraften, människan som själv formar sitt öde, som inspirerade honom än någon önskan att skapa en övermänniska. Det är ett av kompositörens längsta verk, där mycket av hans syn på livet bäst kommer fram, en ostoppbar vilja till liv. Något ojämn till trots, så är det nog den av hans kompositioner som fascinerar mig mest och som jag oftast längtar efter att höra.
Efter många år på resande fot, bosatte sig till slut Delius i Grez-sur-Loing, på den franska landsbygden utanför Paris, med sin fru Jelka. De sista åren förmörkades av svår sjukdom, även om han fick hjälp med komponerandet av en ung engelsman, Eric Fenby, som dyrkade hans musik. Till slut, helt blind och förlamad, återstod bara drömmarna, visionen om en tillvaro utanför tidens förgängelse, kärlekens och extasens rena naturtillstånd.
Per Nylén
