Philharmonie, Berlin, 23 mars 2019
Helmut Lachenmann: My Melodies. Music for 8 Horns and Orchestra
Robert Schumann: Symfoni nr 2 (C-dur, op. 61)
Berliner Philharmoniker
Dirigent: Sir Simon Rattle
Sir Simon Rattle ledde i denna (utsålda) konsert ett alltigenom ”tyskt” program, med olika historiska fasetter gestaltade i två verk: ett som uruppfördes förra året, Helmut Lachenmanns My Melodies; och Robert Schumanns andra symfoni, ett centralt verk i den romantiska repertoaren. Lachenmann (född 1935) har kallats en av världens främsta nu levande kompositörer och samtidsmusikens grand maître. Han har själv tidigare hänvisat till sin egen musik som ”instrumental musique concrète”, med organisation och ljudskapande i framförandet som viktiga komponenter.
Det tekniskt utmanande verket My Melodies, med undertiteln Music for 8 Horns and Orchestra, komponerades 2016–2018. Det innehåller bland annat två elgitarrer och taktartsangivelsen ”119/8”. Lachenmanns ”melodier” är knappast traditionellt melodiska. Verket skulle kunna beskrivas som en sorts tonsatt konstgjord andning för orkester, med utmärkande inslag av andetag och tungfladdrande. Lachenmann har beskrivit konsertsalen som en plats för äventyr, en förhoppning som infriades i denna konsert. Upplevelsen av My Melodies är både audiell och visuell – detta är förvisso inte unikt för detta stycke, men lägger ofrånkomligen ytterligare en dimension till andningens ljudeffekter. Inramningen, med de åtta hornen längst fram i en halvcirkel framför den övriga orkestern, ger ett tacksamt fokus för åhöraren, även om bland annat slagverket ibland distraherar från denna centralpunkt.
Verket inleds med sirenliknande långa horntoner. Stråkarna adderar närmast cinematiska effekter. Andningseffekterna – blåsande och flåsande – introduceras tidigt, utspridda i orkestern, med intressanta akustiska effekter som följd. Inramat av närmast jazziga flöjter spelas plötsligt ett pianoackord, en bruten treklang. Det rytmiska blåsandet, andningen och ljudet av läppar mot munstycken, blir stundtals likt en maskin – eller kanske hårt arbetande små pälsdjur i ett ekorrhjul – men även väldigt mänskligt. Lachenmann vågar vara nästan alldeles tyst ibland, med blåsandet och andningen i en framträdande roll. Elgitarrerna då? De bidrar bland annat med dämpade långsamma arpeggioackord och flageoletter. Stycket slutar med enbart andning, som sedan plötsligt upphör. Har maskinen eller människan stannat? Här tar Lachenmanns ”melodier” slut.
Robert Schumanns andra symfoni komponerades 1845–1846, samtidigt som han brottades med ett antal hälsoproblem. Han var deprimerad, upplevde en kreativ kris efter ett sammanbrott 1844, och kan dessutom ha lidit av en form av tinnitus. Trots detta är musiken triumfatoriskt upplyftande. Även om mycket kreativt skapande har kommit ur liknande sjukdomstillstånd genom tiderna är det svårt att riktigt greppa Schumanns lidande när man lyssnar på den andra symfonin. Kanske gav komponerandet av verket honom en form av själavård och hjälpte honom att ta sig igenom krisen.
Under samma period studerade Schumann kontrapunkt tillsammans med sin fru, kompositören och pianisten Clara Schumann, vilket kommer till uttryck här, bland annat i symfonins tredje sats. Även symfonin i sin helhet kan möjligen ses som en kärlekshyllning till Clara. 1844 hade de flyttat till Dresden, där Schumann i stor utsträckning hängav sig åt att studera Johann Sebastian Bach, detta efter den nyligen inledda Bach-renässansen genom vännen Felix Mendelssohns försorg. Mendelssohn dirigerade också uruppförandet av symfonin i november 1846. Den publicerades i Leipzig året därpå, och tillägnades då Bernadottekungen Oscar I av Sverige, som tre år tidigare hade efterträtt sin far Karl XIV Johan. Symfonin har till och med ibland omnämnts som ”den svenska” (dock aldrig av Schumann). Oscar I var för övrigt även sångare och pianist, och fullbordade i början av 1830-talet operan Ryno, eller den vandrande riddaren, komponerad av vännen Eduard Brendler, född i Dresden, avliden 1831 innan verket hade färdigställts. Dåvarande kronprins Oscar slutförde det under den relativt transparenta pseudonymen ”en musik-älskare”.
I Rattles och Berlinfilharmonikernas gestaltning av Schumanns andra symfoni markeras kvintsprånget i den inledande koralen (i sig själv en Bach-referens). Material från den inledande satsen citeras återkommande i stycket, med en tydlig formell struktur inspirerad av Beethoven. Den lågmälda dynamiken är vacker och känslosam med precisa, noggranna markeringar. Effekten blir samtidigt flytande romantisk och distinkt. Med lågintensiv energi manar Rattle på orkestern, så även i andra satsen, scherzot, med framträdande dimackord och med det efter Mendelssohns Bach-renässans så populära B-A-C-H-motivet. Samtidigt är scherzot kanske det mest Beethoven-aktiga här. Rattle väljer ett relativt långsamt tempo och drar stundtals på vissa fraser, lyriskt och romantiskt. Orkesterns varma klang passar musiken som handen i handsken. Flöjterna svarar stråkarnas tema och tempot ökar något mot slutet.
Den tredje satsen – adagio espressivo – är tredelad med kontrapunkt i mittensektionen. Rattle står här nästintill på tå på kanten av podiet, så nära musikerna som möjligt. Här behövs inget partitur mellan dirigenten och orkestern. Musiken är både smäktande och ren(ande), med en kompakt avslutande del, och föregriper på sätt och vis både Brahms och Mahler i lyriskt hänseende. Stråkarna följer här istället flöjterna. Finalen – allegro molto vivace – är verkligen livlig. Schumann introducerar här även ett tema som citerar Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte. Musiken är studsande, snärtig och sprudlande, med ett lyckat tempo och välsynkroniserade slagverk som framhäver den effektfulla synkoperingen i slutet. Rattle rör sig graciöst och engagerat på podiet, och symfonin avlutas som den inleddes, med en koral. Melodierna fortsätter.
Frederick Whitling
