Den välrenommerade holländske dirigenten Bernard Haitink (1929-2021) hade en lång och imponerande karriär bakom sig, som dessutom innehöll den en enorm diskografi på skiva under de senaste 60 åren. Haitink inledde som 25-åring sin karriär den 19 juli 1954 när han dirigerade Radio Filharmonisch Orkest i en konsert. Två år senare gjorde han sitt första framförande med anrika Koninklijk Concertgebouworkest i Amsterdam, vilket var inledningen på ett samarbete som på många sätt blev själva essensen i dirigentens framgångsrika karriär. 1959 utnämndes han till förste dirigent för orkestern, en post som han delade med Eugen Jochum fram till 1963 när Haitink tog över ledarskapet helt på egen hand som chefsdirigent.
Haitink och Concertgebouw Orchestra, som är det namn som orkestern är känt för runt om i världen, har tillsammans skapat ett unikt samarbete under mer än sex decennier, dessutom flitigt dokumenterat på skivmärken som Philips och Decca under vinylens guldera och senare även på CD. Det är en kombination som på många sätt är idealisk; den noggranne Haitink med sin känsla för att skapa musikaliskt helgjutna tolkningar och den kanske mest sofistikerade orkestern i världen.
1988 avgick Haitink som ledare för orkestern för att istället lägga ett större fokus på sin internationella karriär, även om han aldrig har slutat dirigera Concertgebouw Orchestra utan numera verkar där som hedersdirigent. London blev Haitinks nya hemstad som artist, en musikmetropol där han redan var etablerad efter sin långa tid som chefsdirigent för London Philharmonic Orchestra mellan 1967 och 1979. Han var dessutom dirigent för Glyndebourne Opera Festival mellan 1978 till 1988. Nästa steg i karriären under de kommande 15 åren blev därför posten som musikalisk ledare för Royal Opera House, Covent Garden. Senare ledde han också två av världens allra främsta symfoniorkestrar, Staatskapelle Dresden (2002-2004) och Chicago Symphony Orchestra (2006-2010). Under hela sin långa karriär har han också haft ett nära samarbete med Berliner Philharmoniker, Boston Symphony Orchestra och Wiener Philharmoniker.
Det som utmärker Bernard Haitink som dirigent är med det stora allvar och den grundlighet som han närmar sig musiken. Det kanske därför inte är så märkligt heller att han har samarbetat länge med flera av världens främsta solister, instrumentala som vokala. Den holländske dirigenten har alltid varit en garanti för kvalitet och genomarbetade produktioner, i konsertsalen, operahuset som i skivstudion även om inte alltid inspirationen funnits där fullt ut. Hans kompletta Beethovencykel från Amsterdam på Philips är visserligen välspelad men lider av en torrhet och brist på engagemang som mellan varven har varit dirigentens akilleshäl, precis som hans version av Wagners ring från München på Warner (först utgiven på EMI), vilken likt flera andra av hans operainspelningar saknar teatralisk nerv och dramatisk intensitet.
Få artister inom den klassiska musiken har ändå gjort så många inspelningar av hög klass som Haitink. Så här i backspegeln i slutet av hans långa karriär, så kan nog konstateras att han var som allra mest inspirerad tidigare, med ålderns rätt har inte alltid engagemanget varit det bästa på senare år. Hans styrka som dirigent har alltid var den tysk-österrikiska romantiska repertoaren med kompositörer som Brahms, Bruckner, Mahler och Strauss, musik han oftast har gjort med djup och innerlighet. En förkärlek för fransk och rysk musik är också ett genomgående tema, Debussys och Ravels raffinerade, mystiska klangvärld passar honom perfekt och Tjajkovskijs och Sjostakovitjs symfonier tolkar han episkt storslaget, om än kanske inte lika passionerat och idiomatiskt som en del ryska dirigerar gör.
Haitink har aldrig varit de stora känslornas man, i intervjuer har han ofta gjort intryck av att vara ganska reserverad och försiktig med att gå in på vad han känner och tänker kring musik. Gustavs Mahlers symfonier som gått som en röd tråd genom hela hans liv har han oftast undvikit att prata om överhuvudtaget, men vad gör väl det när han om och om igen storslaget gestaltar dem på ett så minnesvärt sätt med sin egna typiska blandning av allvar och intensitet.
Per Nylén