Ernest Ansermet – The Stereo Years
Decca 4851583
Det går inte att skriva musikhistorien om 1900-talet utan att nämna den schweiziske dirigenten Ernest Ansermet (1883-1969) som kände de flesta ledande kompositörerna under århundradet och som uruppförde mängder av verk. Mellan 1915 och 1923 var han också chefsdirigent för Djagilevs berömda ryska balett. Med sitt långa skägg och skarpskurna ansikte, vilket gjorde att många trodde att han var ryss, så finns han hela tiden där i bakgrunden på något sätt. Nu i våras släppte Decca en box på 88 cd med hans samtliga stereoinspelningar på bolaget, där hans storhet som dirigent genomgående märks.
En kontroversiell figur var han på många sätt, eftersom han inte skrädde med orden. I sin bok Les fondements de la musique dans la conscience humaine från 1961 försöker han med filosofiska argument från fenomenologin bevisa att Schönberg var ute och cyklade med sin atonala lära, vilket gjorde att Ansermet kom på sin kant med sin tids avantgarde. Ansermet hade dock desto starkare band med många andra ledande tonsättare som Debussy, Ravel, Stravinskij, Martin, Roussel, de Falla, Bartók och Honegger, vilka han lanserade flitigt i konsertsalen och på skiva.
Ansermet var en av Deccas ledande dirigenter och hans inspelningar sålde alltid bra. Dessutom var han tekniskt intresserad, så därför valde skivbolaget redan 1954 att lansera det nya stereoljudet med just Ansermet och den orkester från Génève som han själv hade grundat 1918, Orchestre de la Suisse Romande. När Deccas ljudtekniker spelade upp resultatet i kontrollrummet, tappade den schweiziske maestron hakan och bestämde sig på stört för att spela in allt han tidigare gjort på mono igen. Fortfarande är klarheten, briljansen och dynamiken i dessa drygt 70 år gamla inspelningar förbluffande och borde få flera av dagens skivproducenter att skämmas en aning…
Orchestre de la Suisse Romande, som i stort sätt medverkar på samtliga inspelningar i boxen, har fått utstå en del kritik genom åren för sitt orkesterspel och, visst, ensemblen har absolut inte samma briljans som t.ex. Berliner eller Wiener Philharmoniker, men de har en idiomatisk känsla för framför allt fransk repertoar och 1900-talsmusik. Resultatet är oftast mycket övertygande, vilket säkert beror på Ansermets noggrant genomtänkta – och synnerligen välrepeterade – tolkningar. Han förenar en närmast matematisk kalkylering – som den matematikprofessor han från grunden var – med sensibla fraseringar och nyanser. Inte minst framförandena av Debussys, Ravels och Stravinskijs verk har autenticitet som är unik och omistlig.
Boxen visar också på den schweiziske artistens breda repertoar, där långt ifrån bara det franska och ryska märks. Decca spelade också under 1960-talet in Haydn, Mendelssohn, Schumann samt kompletta cykler av Beethoven och Brahms symfonier med Ansermet och hans schweiziska orkester. Även Sibelius andra och fjärde symfonier finns lite oväntat med. Versionen av Haydns Parissymfonier har en idealisk kombination av elegans och vitalt driv. Beethoven – och Brahmstolkningarna utmärks av, utan att tillhöra de allra bästa, en fräschör som ändå stickar ut i den enorma mängden av inspelningar på marknaden.
Ansermet har fått kritik för sin saklighet, men personligen anser jag att den är hans styrka. Den där instinktiva känslan för de små detaljerna, vilken skapar en speciell atmosfär som för oss som lyssnare rakt in i musiken utan att något annan stör den, kombinerat med en osviklig känsla för musikens arkitektoniska helhet. Det kanske är det som är pudelns kärna egentligen.
Per Nylén