Stravinskij, Igor: Eldfågeln (komplett)
Rimskij-Korsakov: Svit ur Guldtuppen
Royal Liverpool Philharmonic Orchestra
Dirigent: Vasilij Petrenko
Onyx ONYX4175 [1 CD]
Inledningsvis vill jag berömma skivbolaget Onyx som har tänkt till när man satte samman programmet. Nikolaj Rimskij-Korsakovs opera Guldtuppen och Igor Stravinskijs balett Eldfågeln är skrivna ungefär samtidigt, det förstnämnda verket färdigställdes 1907 och det andra är från 1910. Båda är dessutom skrivna av ryssar men den intressantaste kopplingen är ändå att Stravinskij kanske är Rimskij-Korsakovs mest berömde elev och att den yngre kompositören har tagit intryck av sin lärares berömda känsla för att orkestrera blir uppenbart när man hör de här två styckena efter varandra.
Skivan inleds med en fyrsatsig orkestersvit ur Guldtuppen. Tyvärr hann aldrig tonsättaren, som aldrig fick höra sin opera uppföras, själv att färdigställa sviten då han avled 1908 utan istället gjordes det arbetet av två av hans andra elever, Maximillian Steinberg och Alexander Glazunov.
Musiken är ett lysande exempel på hur Rimskij-Korsakov kan skapa atmosfär, stämningar och ren magi bara genom sitt sätt att behandla orkesterns olika instrument och han skapar en klangpalett som få kan åstadkomma. Musiken är inte särskilt djupsinnig men det är svårt att inte ryckas med i beundran både över orkestrering och som i det här fallet såväl tolkning som orkesterspel. Ibland handlar det om musicerande på ren uppvisningsnivå från de inblandade musikerna.
Skivans andra stycke är Stravinskijs balett Eldfågeln. Även det verket har en mycket färgrik orkestrering som ställer stora krav på såväl enskilda musiker som ensemblen i sin helhet. Alla dessa krav uppfylls med råge av Royal Liverpool Philharmonic Orchestra och det här måste vara en av de mest välspelade inspelningarna som finns av verket. Det vill inte säga lite eftersom katalogen innehåller många sådana med berömda dirigenter och mer kända orkestrar än den i Liverpool.
Vasilij Petrenko arbetar skickligt med både detaljer och helheten, med det menar jag att detaljarbetet inte innebär att framförandet känns sönderhackat eller rapsodiskt. Tvärtom finns det ett mycket naturligt flöde i musiken från den mystiskt klingande inledningen till den storslagna finalen. Han tar också väl tillvara på den dramatik som finns i partituret och allt stöttas av en ljudupptagning i absolut toppklass. Det är faktiskt sällan jag hört någon som gjort Stravinskys orkestrering sådan rättvisa.
Har jag då inga invändningar mot den här inspelningen? Nej, jag kan inte hitta några sådana på objektiva grunder men ändå upplever jag att det finns något som saknas. Man kan knappast kritisera någon för att det är för perfekt spelat, en sådan invändning kan i bästa fall uppfattas som märklig. Det som fattas är nog snarare en nerv, en känsla av att musiken skapas i själva ögonblicket. Framförandet är så väl genomtänkt och så välrepeterat att känslan av spontanitet från dirigentpulten eller från de enskilda musikerna inte riktigt finns där. Men detta är å andra sidan en mycket subjektiv upplevelse som inte förtar särskilt mycket av min förtjusning över skivan som därför varmt kan rekommenderas.
Staffan Sundkvist