Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 20 november 2018
Giuseppe Verdi: Il Trovatore
Foto: Gisela Stille som Leonora © Camilla Winther
Giuseppe Verdis Il Trovatore är minst sagt en knepig opera, som i slutändan inte visar annat än Verdis genialitet egentligen. Av en handling som knappt håller ihop lyckas han skapa ett mästerverk fullt av musikaliska höjdpunkter, den ena efter den andra.
Men att handskas med handlingen är verkligen en viktig fråga för regissörer, särskilt sådana som vill vara nytänkande. På Det Kongelige Teater i Köpenhamn försöker Francisco Negrín lösa gåtan ”Azucena”. Denna kvinnofigur är kanske den mest komplexa och inåtvända av alla Verdis roller, och faktiskt också den enda i hans oeuvre där en moder har huvudrollen. Negrín centrerar hela handlingen kring Azucena och låter henne närvara vid nästan varje scen. Längst bak på en förhöjd kant smyger Azucenas egen ”brända” mor omkring och faller ihop vid operans slut. Det största problemet med regin är att den försöker göra en “helhetstolkning” som inte riktigt går hem. De situationer som uppstår i de olika ensemblescenerna blir alldeles för temperamentlösa och i längden känns det som att hela dramat är dött. Louis Désirés scenografi är enformig och bidrar tyvärr inte heller för att öka spänningen. Det hela utspelar sig i en fängelseliknande cell som inte riktigt utvecklas med handlingens förlopp.
Istället får den koreanska dirigenten Eun Sun Kim väcka dramatiken till liv i Verdis opera. Orkestern spelar verkligen som om det brinner i orkesterdiket, dock med ett tempo som i sig inte är ett problem, men som framförallt kören får stora problem med. Kören hamnar efter i så många passager att man undrar om den överhuvudtaget har repeterat med det tempot tidigare. Det är synd med tanke på att man verkligen får känna på glöden i partituret.
Det råder ingen tvivel om att Il Trovatore kräver sångare av yppersta klass – självaste Enrico Caruso ska ha sagt: ”Att sätta upp Il Trovatore är enkelt; man behöver bara de fyra bästa sångarna i världen”. Köpenhamnsoperan visar verkligen vilken kvalitet de besitter i den egna ensemblen.
Den norska mezzosopranen Randi Stene gör här sin sista roll som medlem i ensemblen, och hon kunde knappast hoppas på ett bättre avslut. Hennes Azucena är på alla sätt fantastisk. Rollen kräver en gedigen botten och en ordentlig volym – hon har bådadera och lyckas också skapa ett mycket trovärdigt porträtt.
Svenskan Gisela Stille som har varit fast på Det Kongelige sedan 2001 gör en känslostark Leonora där hon gräver ur varje ton djupt från hjärtat. Med sin varma, svällande sopran bjuder hon på riktiga gåshudsstunder, inte minst i fjärde aktens aria D’amor sull’ali rosee. På den manliga sidan övertygar walesaren David Kempster som Greven Luna med sin fylliga baryton som besitter både auktoritet och värme.
Fallet är dock långt ifrån detsamma vad det gäller den ende gästsolisten i uppsättningen, den italienske tenoren Diego Cavazzin. Hans tenor är alldeles för onyanserad och han lyckas inte göra något intressant av rollen. Dessutom har han stora tekniska brister – rösten känns i det övre registret helt matt och han sjunger alltför ofta falskt. I tredje aktens berömda stretta Di quella pira hör man nästan en halv C-durskala istället för ett högt C.
Även om det finns en del att bli besviken på så överväger det positiva. Det finns mycket att ta med sig vad det gäller de kvinnliga solisternas insatser och orkesterns raffinerade spel.
Yehya Alazem
Giuseppe Verdi: Il Trovatore (Nyproduktion)
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 20 november 2018 (Premiär 20 september 2018)
Regi: Francisco Negrín
Scenografi/Kostym: Louis Désiré
Dirigent: Eun Sun Kim
Det Kongelige Kapel & Det Kongelige Operakor
Leonora: Gisela Stille
Azucena: Randi Stene
Greve Luna: David Kempster
Manrico: Diego Cavazzin
