Carlisle Floyd: Susannah
Naxos 2110381 [1 DVD]
Foto © Naxos
Ain’t it a pretty night! sjunger Susannah i Carlisle Floyds opera med samma namn från 1955. Det är operans mest kända aria som också har sjungits in av sopraner som Dawn Upshaw och René Fleming på skivor med amerikanska operaarior.
I USA har Susannah i det närmaste status av nationalopera. Det är den amerikanske tonsättarens tredje opera av sammanlagt tolv. Handlingen bygger på en historia i Gamla testamentet om den vackra Susanna i badet som två äldste män åtrår och kräver att få ha intimt umgänge med. Som hämnd för att de avvisas anklagas hon för äktenskapsbrott och döms till döden, men räddas av profeten Daniel.
I den amerikanska parafrasen på temat dyker ingen räddande yngling upp, däremot en upprörd bror som i Tennessees appalachiska avkrok rycker ut till systerns undsättning för att skipa rättvisa ur gevärspipan. Och det är väl denna nog så amerikanska sensmoral, även om det just här går åt pipan, som i kombination med musik i amerikansk folkton, luthersk koral och Puccinianda gjort att Susannah blivit den näst mest spelade amerikanska operan (efter Porgy and Bess). Då har man förvisso också räknat in otaliga elevuppsättningar på musikskolor runtom i USA.
Amerikansk 1900-talsopera har till skillnad från europeisk dito sällan varit avantgardistisk utan snarare hållit sig inom en bred mittfåra utan att tappa publiken ur sikte. Dess inte sällan stilistiska närhet till musikalen har säkert också bidragit till de för 1900-talsoperor relativt stora publikframgångarna.
Susannah, vars tillkomst stod under inflytande av MacCarthy-tidens paranoida samhällsklimat med dess “destruction of innocence” (Floyds eget uttryck), komponerades i början av 1950-talet, ett årtionde som utan tvekan var en glansperiod i amerikanskt operaskapande med succéer som Marc Blitzsteins Regina (1949), Gian Carlo Menottis Konsuln (1950), Leonard Bernsteins Trouble in Tahiti (1952), Douglas Moores The ballad of Baby Doe (1956) och Samuel Barbers Vanessa (1958).
Det finns ett par inspelningar av Susannah på cd tidigare; på Virgin Classics 2003 med amerikanska operastorheter som Cheryl Studer, Jerry Hadley och Samuel Ramey under Kent Nagano och ett liveframförande från New Orleans 1962 med Phyllis Curtin, Richard Cassily och Norman Treigle (Vai Audio), inte mindre legendariska.
I Sverige har Susannah framförts konsertant i Berwaldhallen 1995. Själv upplevde jag Floyds opera på festivalen i Wexford 2005. Den då tillträdande chefen David Agler hade just aviserat sin ambition att lyfta fram anglosaxisk opera, någonting han sedan framgångsrikt fullföljde.
Föreliggande upptagning är från början av 2014 och har ägt rum i den då 87-årige tonsättarens närvaro på Palladium Theater i St. Petersburg, Florida, en medelstor stad fjärran från glamourscenerna, men med en tämligen livaktig operaverksamhet.
Dekoren är enkel och sparsmakad: stommen till ett hus med en svängdörr och en trätrappa, några lådor med cerisefärgade blommor och en gungstol. Ett krucifix förvandlar snabbt scenen till predikorum och bönesal. Det doftar lantlighet och sydstat – och djup religiositet.
Orkestern är placerad på scenens bakre del då teatern uppenbarligen saknar orkesterdike. Ljussättningen är ämnad för scenen och inte filmupptagningen. Tyvärr har man inte haft mikrofoner på sångarna utan bara två stycken placerade bak i lokalen, något man inte ber om ursäkt för i texthäftet, men väl konstaterar liksom att det inte är frågan om HD från Metropolitan. Mikrofonplaceringen vid orkestern verkar emellertid vara ok.
I början reagerar man på den fjära ljudupptagningen, men vänjer sig allteftersom då Floyds opera är spännande och skapar förväntan, sångarna textar så pass bra och föreställningen musikaliskt är allt annat än amatörmässig.
Textningen återger sydstatsdialektens stavning såsom den framförs av sångarna.
Operan öppnar med en snitsig square dance där den lokala menigheten svänger på benen så det står härliga till. I centrum befinner sig den vackra Susannah i utmanande knallrött, föremål för männens trånande blickar likaväl som kvinnornas giftiga tungor. Hon gestaltas mycket inlevelsefullt och med stor nyansrikedom av den lyriska sopranen Susan Hellman Spatafora, inte minst i operans andra stora soprannummer, The trees on the mountains are cold and bare.
Hennes lojale bror, Sam, sjungs mycket uttrycksfullt av tenoren Anthony Wright Webb. Sceniskt vital och vokalt auktoritativ är även barytonen Todd Donovan som den hycklande predikanten Olin Blitch, som efter ett anfall av köttslig lusta förgriper sig på den av mobben utfrusna för att förfärat konstatera att hon i själva verket är oskuld.
Men också de övriga sångarna håller bra nivå, inte minst mezzon Melissa Misener som intrigant skvallerkärring och Scott Wichael som den kvickfotade och godhjärtade Little Bat.
Den reducerade ljudkvalitén till trots är denna dokumentation av Floyds opera värd att införskaffa för den som intresserar sig för amerikansk operakonst.
Texthäftet är mycket informativt och som bonusmaterial finns förutom några filmtagningar bakom scenen även en perspektivrik och minnesvärd intervju med Carlisle Floyd.
Henry Larsson
Carlisle Floyd: Susannah. Filmed at the Palladium Theater, St. Petersburg, Florida
St. Petersburg Opera Orchestra & Chorus
Dirigent: Mark Sforzini
Regi: Michael Unger
Dekor: Steven Mitchell
Susannah: Susan Hellman Spatafora
Olin Bitch: Todd Donovan
Little Bat: Scott Wichael
Sam: Anthony Wright Webb