Salzburger Festspiele 2021
Grosses Festspielhaus, Salzburg, 4 augusti 2021
Wolfgang Amadeus Mozart: Don Giovanni
Don Giovanni har sedan urpremiären i Prag 1787 varit en av operalitteraturens mest omtyckta verk, även om den efter succén i Prag mottogs ganska snålt när den för första gången uppfördes i Wien året därpå.
Genom åren har den satts upp säkerligen flera hundra gånger på scener över hela världen och bearbetningarna varit legio. Lejonparten har dock försökt följa Mozarts och Da Pontes rubrik ”Dramma giocoso” – ett komiskt stycke med mörka undertoner.
Vid Festspelen i Salzburg har det tidigare år förekommit många intressanta och konstnärligt fullvärdiga uppsättningar. Men den version som presenteras i år, signerad regissören Romeo Castellucci och dirigenten Teodor Currentzis tillhör inte den kategorin. Den är annorlunda, provokativ och kanske tänkvärd men inte ens med bästa vilja går det att säga att den konstnärligt håller måttet. Den är sceniskt otydlig och musikaliskt bitvis rent förskräcklig. Pregnansen har ersatts med en mängd spektakulära ovidkommande påfund, några av dem riktigt fjantiga.
Castellucci låter ouvertyren ackompanjera avhelgandet av en kyrka. Bänkar och alla religiösa symboler tas bort och kvar återstår ett stort tomt rum med en pelargång i fonden. Det är i detta rum som operan äger rum. Minimal scenografi, förändringarna sker med rekvisita och ljus. Tidigt i första akten släpps en bil ner på scengolvet från avsevärd höjd. Det blir ett hejdundrande brak och visst är det spektakulärt men sedan blir bilen bara stående. Som en symbol för vad? Lite mer begripligt blir det när det den följs av ett piano men när så småningom en tvådelad kopieringsmaskin kommer in i handlingen, dock utan brak och utför någon slags (erotisk?) dans blir symboliken alldeles för vidlyftig. Och Castellucci nöjer sig inte med de döda tingen utan ger sig också på djurvärlden med två elegant lejonklippta pudlar, en stor och en liten, och som grädde på moset låter han en råtta springa över scenen. Man måste nog tillhöra en mycket speciell freudiansk grupp för att förstå innebörden i allt detta.
Överhuvudtaget verkar det som att otydligheten är en ledstjärnan i Castelluccis koncept. Ljuset är dimmigt och obestämt, kostymerna vita och neutrala, utom på de tre ”offren” för Don Giovannis förförelsekonster. Som publik får man en aning svårt att hänga med när Leporello och Don Giovanni ska byta kläder för att förvirra Donna Elvira. Vadå byta kläder, de ser ju likadana ut och dessutom sjunger de i samma röstläge och med samma intonation?
Dirigenten Teodor Currentzis följer samma otydlighetslinje. Minimal dynamik, släpigt tempo och alldeles för dominant blås. Ingen spänstig rokoko utan något helt annat. I programmet förklarar han sin tolkning:”Jag skulle inte säga att det är en föregångare till romantiken; det är redan romantiskt. Han går snarare direkt till samtida musik, direkt till Alban Berg.” Det förklarar hans tolkning men det är svårt att dela hans tankegångar. Än svårare är det att begripa varför han har lagt in passager med klaversolon som mest påminner om enklaste sortens barmusik. Det tillför inget och kan knappast anses njutbart.
Även solisterna bromsas intill monotonins rand, varken i sång eller agerande tillåts de utnyttja sina resurser fullt ut. Det blir därför omöjligt att ge ett rättvist omdöme om deras prestationer men bevisligen är samtliga artister av högsta klass. Jag kan bara göra en jämförelse: jag såg Anna Lucia Richter som Zerlina i Jan Bosses uppsättning på Hamburgoperan för knappt två år sedan. Där glänste hon verkligen, här tvingades hon vara meningslöst blek.
Don Giovanni har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final. Men det är tydligen inte tillräckligt för Romeo Castellucci. Han vill visa att förförelsen inte är något nöje för Don Giovanni. Det kanske han lyckas med men tyvärr blir den här provokativa uppsättningen inte heller något nöje för publiken; även provokationer måste ha ett visst konstnärligt värde.
Lars-Erik Larsson
Grosses Festspielhaus, Salzburg, 4 augusti 2021
Wolfgang Amadeus Mozart: Don Giovanni
Regi, scenografi, kostym och ljus: Romeo Castellucci
Dirigent: Teodor Currentzis
musicAeterna Orchestra
Bachkor Salzburgs herrkör & musicAeterna Choir
Medverkande: Davide Luciano, Mika Kares, Nadezda Pavlova, Michael Spyres, Federica Lombardi, Vito Priante, David Steffens, Anna Lucia Richter