Du visar för närvarande Regikoncept som passar bättre på glömskans bakgård

Regikoncept som passar bättre på glömskans bakgård

Giacomo Puccini: Turandot
Solister: Iréne Theorin, Gregory Kunde, Yolanda Auyanet, Andrea Mastroni, Raul Giménez
Coro y Orquesta del Teatro Real de Madrid
Dirigent: Nicola Luisotti
Regi, scenografi och ljusdesign: Robert Wilson
BelAir Classiques BAC 170 [1 DVD]
3 out of 6 stars

Turandot blev Giacomo Puccinis sista opera, han hann inte skriva den helt färdig före sin död 1924. Skapelseprocessen hade varit lång, de första tankarna på att skriva en opera av annat slag än de tidigare kom förmodligen upp redan 1918 och 1920 hade han färdigställt bearbetning av flera teman med kinesisk musik. Ett halvår innan han dog lämnade han över det ofärdiga partituret till Arturo Toscanini men det blev Franco Alfano som kom att skriva de två sista scenerna på grundval av Puccinis utkast.

Allt sedan uruppförandet på La Scala i Milano 1926 har Turandot varit fast på operarepertoaren. 2018 sattes den upp på Teatro Real i Madrid i ett samarbete med Opéra National de Paris, The Canadian Opera Company of Toronto, The Lithuanian National Opera and Ballet Theatre och The Houston Grand Opera. Robert Wilson stod för regi, scenografi och ljusdesign och Nicola Luisotti dirigerade. Den har nu kommit som DVD på BelAir.

Uppsättningen ger ett mycket blandat intryck med flera konstnärliga höjdpunkter men också en del riktiga bottennapp. Scenografi och ljussättning är en absolut estetisk njutning: innovativt, spännande och otroligt vackert. Klangen i kör och orkester är också i absolut toppklass, tät, välljudande och mycket fint modulerad. Också solisternas prestationer förtjänar högsta betyg: Iréne Theorins massiva Wagnersopran räcker mer än till som Turandot och kontrasterar bra mot Yolanda Auyanets mer lyriska tolkning av Liù. Greogory Kunde som Calaf har höjden och klangen men kanske inte riktigt den kraft man skulle önska.

Problemen kommer med Robert Wilsons personregi. Han verkar i mångt och mycket vilja förvandla föreställningen till japansk no-teater med stereotyp gestik och stiliserat rörelseschema. I sig kan det vara ett intressant experiment men det passar inte drama som Turandot där känslorna är huvudsaken. Nu blir gestalterna nästan som pappfigurer i ett landskap utan möjlighet att nå ut över rampen. Dessutom framställer Wilson bifigurerna Pang, Ping och Pong som ett slags augustar hämtade ur commedia dell’arte, en tolkning som är absolut obefogad.

Det här kunde ha blivit en uppsättning väl värd att minnas men med Robert Wilsons regiexperiment passar den tyvärr bättre på glömskans bakgård.

Lars-Erik Larsson