Konserthuset, Stockholm, 10 maj 2019
Bohuslav Martinu: Violinkonsert nr. 2
Ethel Smyth: Mässa i D-dur
Kungliga Filharmonikerna
Eric Ericsons kammarkör
Dirigent: Sakari Oramo
Violin: Frank Peter Zimmermann
Sopran: Paulina Pfeiffer
Alt: Catriona Morison
Tenor: Michael Weinius
Bas: Tuomas Pursio
Berwaldhallen, Stockholm, 11 maj 2019
Pēteris Vasks: Pater Noster
Pēteris Vasks: Laudate dominum
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr. 7, ”Leningradsymfonin”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Klaus Mäkelä
Att Stockholm just nu har två symfoniorkestrar av högsta klass råder det ingen tvekan om, vilket visades med råge i helgens båda konserter med Kungliga filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester, där det också bjöds såväl på ovanlig repertoar i det ena fallet som ett ungt dirigentstjärnskott i det andra.
Fredagens konsert i Konserthuset med dess filharmoniker under chefsdirigenten Sakari Oramos ledning, gav två rariteter, nämligen den tjeckiske kompositören Bohuslav Martinus andra violinkonsert och engelskan Ethel Smyths mässa. Den tyske violinisten Frank Peter Zimmerman gjorde en briljant tolkning – både med teknisk finess och ett starkt uttryck – av Martinus konsert, ett verk till formen kanske inte helt olik en concerto grosso från barocken. Det är orkestern som ofta för kommandot, varvat med mer solistiska insatser från violinisten.
Musiken är typisk för Martinu, rytmisk vital, böhmiskt dansant, med den lite speciella, nästan diffusa stråkklangen och de dramatiska utbrotten i orkestern. Stycket är väl inget av Martinus mest personliga skapelser, så även om det var berömvärt att spela ett verk av denne underskattade tjeck, hade det varit roligare om Sakari Oramo i stället hade framfört någon av kompositörens sprudlande och livsbejakande symfonier istället.
Efter pausen framfördes den engelska kompositören Ethel Smyths mässa, som skrevs i slutet av 1800-talet och som bär på tydliga influenser från Beethovens Missa Solemnis och Brahms Ein deutsches Requiem. Smyth studerade själv i Leipzig i sin ungdom och hennes musik har tydliga tyska rötter, vilket märks i den tunga och kraftfulla körklangen som majestätiskt dominerar verket. De fyra solisterna erbjuds inte samma möjligheter att briljera som kören, och deras insatser blir därför lite anonyma, även om alten Catriona Morison sticker ut något i vokal glans.
Smyths mässa är mer ett humanistiskt verk med ett budskap om framtidstro och livsglädje än en religiös trosbekännelse. Det är ett mäkta imponerande stycke, där kompositören visar prov på stor skicklighet i att skriva kontrapunktiskt för en kör och dessutom i att utforma en romantiskt fyllig orkesterklang. Smyths inspirerande mässa har dessutom ett flertal kraftfulla klimax som ger en överväldigande effekt.
![](https://svenska.interclassical.com/wp-content/uploads/2019/05/JOW_090519_2318-600x367.jpg)
Smyth har kanske tills nu mest varit känd som en kämpande suffragett på barrikaderna och hennes skicklighet som kompositör har därför hamnat i skuggan. Förhoppningsvis är en ändring på gång och det vore intressant med ännu fler framföranden av hennes musik. Kungliga filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör ger ett hängivet framförande av musiken, fläckfritt och virtuost framfört, under Sakari Oramos ledning.
Sveriges Radios Symfoniorkester och den blott 23-årige finske dirigenten Klaus Mäkelä bjöd publiken i Berwaldhallen på ett östeuropeiskt program. Inledningsvis sjöng Radiokören två körstycken av den samtide lettiske kompositören Pēteris Vasks, först ett verk framfört a capella, ett Pater Noster, och sedan ett med orkesterackompanjemang, Laudate dominum. Verken är skrivna i en neoromantisk stil, tydligt influerade av Arvo Pärt, men samtidigt i det senare stycket betydligt mer senromantiskt klingande. Om man ska vara riktigt ärlig så kunde hans Laudate dominum lika gärna kunna ha varit skrivet för 100 år sedan, storslagen och snyggt komponerad musik, men samtidigt ganska intetsägande.
Kontrasten blev närmast chockartad när orkestern och dess dirigent efter pausen drog igång den väldiga Leningradsymfonin av Dmitrij Sjostakovitj, delvis komponerad på plats i staden under den nazistiska blockaden. Musik på liv och död, nästan lika brutal och rå som den verklighet som människorna i Sankt Petersburg, dåvarande Leningrad, fick uppleva. Ett verk som också har sin bakgrund i den sovjetiska terrorn under Josef Stalins styre, något som även påverkade kompositörens liv i allra högsta grad.
Ett smärre tumult uppstod precis innan framförandet av symfonin när presentatören, som inte verkar ha läst på bakgrunden till verket tillräckligt, påstod att tyskarna invaderade Leningrad med sina trupper, varpå en kvinna i publiken med rysk accent högt skrek: ”Nazisterna gick aldrig in i Leningrad!”.
![](https://svenska.interclassical.com/wp-content/uploads/2019/05/LeningradsymfE-280-600x187.jpg)
Till slut kunde Klaus Mäkelä höja taktpinnen och börja leda oss igenom den långa symfonin. Han visade sig snabbt ta ett järngrepp och likt en general på slagfältet ha full kontroll över sina orkesterstyrkor. Den långa förstasatsen bygger han upp på ett imponerande sätt, från virveltrummans introducerande av det tyska temat, via den dramatiska upptrappningen med en musikalisk växelverkan mellan tyskt och sovjetiskt fram till de överväldigande, våldsamma klimaxen, när valthornen, trumpeterna och trombonerna i ett dånande fortissimo nästan skrämmer slag på lyssnarna.
I de båda innersatserna lyckas Radiosymfonikerna nästan perfekt lyfta fram kontrasterna mellan det allra mest lågmälda till det mest dramatiska. Inte minst imponerar framförandena av de många intima träblåspartierna, till exempel det suggestiva avsnittet mot slutet i den andra satsen mellan basklarinetten och de tre flöjterna. Även de ödsliga solona för fagott, tvärflöjt och oboe stannar kvar i minnet, frammanande kusliga bilder av misär och förtvivlan.
Klaus Mäkelä, som genomgående utmejslar musiken med långsamma tempi, avslutar symfonin triumfatoriskt jublande och visar att han trots sin ringa ålder fullödigt förstår Sjostakovitjs musik, inte bara den barbariskt våldsamme ”Sjosta” utan den mer grubblande, som när de viskande, lågmälda stråkarna i den tredje satsen accentuerar symfonins sorgliga innehåll.
Per Nylén