Magnus Haglund: Wilhelm Stenhammar
Gidlunds förlag, 2019. ISBN 9789178444007
Omslaget till Magnus Haglunds bok om Wilhelm Stenhammar pryds av Georg Paulis målning Musiken som man kan se på prins Eugens Waldemarsudde: Stenhammar spelar koncentrerat vid pianot och Tor Aulin står böjd över honom i intensivt violinspel. I den talrika publiken kan man se Wilhelms fru Helga och hennes syster Olga Bratt tillbakalutade i en soffa. Prinsen själv står framåtlutad och uppmärksamt lyssnande i en skara av andra prominenta gäster. Scenen är familjär men samtidigt del av en social och kulturell kontext. Omslaget är en utmärkt illustration av Haglunds bok: Å ena sidan ger boken en personlig och nära bild av Stenhammar och hans musik. Å andra sidan sätter den in Stenhammars musik och gärning i sina olika sammanhang.
Boken är en del av Kungliga Musikaliska Akademiens serier av korta tonsättarbiografier i vilken har utkommit böcker om bland andra Emil Sjögren, Hilding Rosenberg, Lars-Erik Larsson, och Allan Pettersson. Men Haglunds bok är knappast en traditionell biografi. Den utgörs snarare av en serie essäer som kronologiskt följer Stenhammar och hans verk med betoning på musikens samband med den omgivning i vilken den tillkom. Haglund sätter musiken i förbindelse med Stenhammars uppväxt, kretsarna där han rörde sig, förändringar i samhället, musikhistorien och musiklivet, men också med familjen och landskapen där han fick inspiration. Stenhammars musik kan karakteriseras som innerlig, tankfull och besjälad – det som många av oss tycker så mycket om – men kanske också lite inåtvänd. Haglund tillför något viktigt genom att öppna upp musiken för dess många olika sammanhang på ett spännande och överraskande sätt, och bidrar därmed till förståelsen av den.
Det inledande kapitlet – ”Ett annat Sverige” ‒ är ett bra exempel. Det kretsar kring Stenhammars kantat Ett folk – där sången Sverige ingår ‒ som skrevs mitt under unionsupplösningen med Norge 1905. Haglund sätter komplexiteten, lågmäldheten och flyktigheten i verket i samband med ett land som söker sig en ny väg i mer modern och demokratiskt riktning.
I det två följande kapitlen – ”Barndom och förtrollning” och ”I den Levertinska kretsen” – framhåller Haglund betydelsen av Stenhammars barndom och ungdomskretsar för hans senare verk. Wilhelms morfar sjunger folkvisor – bland annat balladen om Riddare Komfusenfej som varieras i femte stråkkvartetten – i hemmet på Kammakargatan i Stockholm och inspirerar honom kanske till de melodiösa och textnära romanserna som han menade skulle kallas just ”visor”. Den unge Wilhelm skriver flera sånger för en sångkvartett i vilken hans bror Ernst och Ferdinand Boberg, som båda kom att bli kända arkitekter, ingår. Haglund reflekterar kring förbindelserna mellan Stenhammars musik och skönhetsidealet och formmedvetandet hos den nya arkitekturen som bryter fram kring sekelskiftet. Genom umgänget i familjen Levertin, där även Hjalmar Söderberg deltog, tar Stenhammar del i intellektuella samtal om det senaste i litteratur och konst – även om han var ”mer av en lyssnande gestalt, receptiv, nyfiken och lågmäld, knappast något som förde ordet”. Haglund drar intressanta och oväntade paralleller mellan diskussionerna i den Levertinska kretsen och Stenhammars musik – till exempel genom tolkningen av musiken till operan Gildet på Solhaug, och dess komplicerade huvudperson Margit, som uttryck för en ny och komplex människosyn.
I de följande kapitlen – ”Längtan till Italien”, ”Friheten i Göteborg”, ”Olika världar, olika språk” och ”En annan musik” ‒ får vi följa Stenhammars inträde i Göteborg och stadens olika miljöer. Det tar sin början genom mötet med blivande hustrun Helga Westerberg i trappen på Valand 1895 och fördjupas när han blir chefdirigent för Göteborgs orkesterförening 1907. Haglund visar vilken betydelse Göteborg har för Stenhammar och Stenhammar för Göteborg – både professionellt och privat. Mötet med Helga innebar en djupare förståelse för bildkonst, vilket hans gripenhet inför Kandinskys abstrakta målningar vittnar om, och umgänge med konstnärspar – som Georg och Hanna Pauli, och Anders och Hanna Zorn. Vid familjens sommarvistelser på olika platser på västkusten – framförallt Särö ‒ lär han känna ett nytt landskap som kom att prägla många av hans verk – fjärde stråkkvartetten, andra pianokonserten, orkesterballaden Ithaka och Sensommarnätter, för att nämna några exempel. Arbetet som chefsdirigent innebär att han får närmare kontakt med verk av andra tonsättare – särskilt Jean Sibelius och Carl Nielsen – vilket kom att bidra till att föra hans musik i en mer saklig, formmedveten och nordisk riktning. Musik ”utan klatsch” som i andra symfonin och de senare stråkkvartetterna. Haglund framhåller särskilt orkesterföreningens betydelse för Stenhammars utveckling som tonsättare. I orkestern hade han möjlighet att direkt pröva och utveckla sin musik på ett helt annat sätt än tidigare, och i många fall tillkommer den direkt i kommunikation med enskilda orkestermedlemmar. Genom samarbetet med regissören Per Lindberg på Lorensbergsteatern kommer Stenhammar också att röra sig i en helt ny riktning när han komponerar en mängd banbrytande teatermusik – som fortfarande i långa stycken är okänd – för skådespel av Shakespeare, Strindberg, Hjalmar Bergman, och andra.
Men det mest utmärkande med Haglunds bok är trots allt kärleken till Stenhammars musik. Haglund ger oss inte några ingående tekniska verksanalyser som Bo Wallner i standardverket om kompositören, utan snarare personliga, levande och associativa beskrivningar av den. Han har ett enastående öra för Stenhammars musik, uppfattar dess egenart, och excellerar i förmågan att beskriva sina intryck. Som när han summerar Stenhammars specifika typ av originalitet: ”Bristen på skryteffekter, transparensen i musikens strukturer och förlopp och den osedvanligt starka formkänslan, gör att klangen kan leva vidare. Musiken bygger på dialog och lyssnande, människor emellan. Den är lika delar förfining och jämställd gemenskap”. Haglunds bok tjänar på – och förtjänar – att läsas långsamt. Den gör sig nog bäst om man lyssnar på musiken under läsningen och samtidigt frågar sig själv om man håller med Haglund i hans förståelse av den. Läsningen blir en dialog mellan musiken, Haglund, och läsaren.
Caj Strandberg
Texten har tidigare publicerats i Wilhelm Stenhammarsällskapets medlemsbrev. Klicka här för att komma till sällskapets hemsida.
