Giacomo Meyerbeer: Le prophète
Oehms Classics OC 971 (3 CD)
Foto © Oehms Classics
Det är ingen överdrift att påstå att det är en Meyerbeer-våg på gång. Deutsche Oper i Berlin har precis avslutat sitt projekt med fyra (varav tre getts sceniskt) av den Berlin-födde tonsättarens operor och flera andra operahus i Tyskland och Europa har satt upp, eller är i färd med att sätta upp operor av Meyerbeer.
Det finns flera orsaker till att Meyerbeer åter har kommit i ropet, men den viktigaste är kanske att notförlaget Ricordis Meyerbeer-utgåva nu tillhandahåller moderna och praktiska uppförandematerial
Operan Profeten, uruppförd i Paris 1849, kallades från början Les anabaptistes (Anabaptisterna eller Vederdöparna) och var i likhet med Meyerbeers övriga grand opéras under 1800-talet en publikmagnet. Inte minst gjorde den berömda Skridskobaletten i tredje akten och den magnifika Kröningsmarschen i den fjärde stor succé.
På 1900-talet har Profeten, av orsaker som kort skulle kunna sammanfattas som ”tidens tand” och/eller långvarigt nötande antisemitism, framförts ytterst sporadiskt. En bidragande orsak, som för övrigt gäller hela genren grand opéra, är naturligtvis också de oerhörda, inte minst vokala och koreografiska krav som ställs för att göra den här typen av extravaganta och resurskrävande operor rättvisa.
I Sverige har inte Profeten spelats sedan 1912 (då på Kungliga Teatern), om man undantar en privatproducerad kortversion på Vasateatern i Stockholm 1999.
Handlingen i operan bygger på en både verklig och märklig, men knappast uppiggande, händelse som utspelade sig i den westfaliska staden Münster 1536. En religiös upprorsmakare vid namn Jan (Jean) van der Leiden lät där utropa sig som ”Sions konung” och upprättade ett visserligen kortvarigt, men sekteristiskt präglat skräckvälde, innan han till slut störtades och avrättades.
Meyerbeer, som själv skrev sina libretton, har stuvat om i det historiska stoffet och fört in ett på operavis dramaturgiskt tacksamt mor-son-förhållande som bärande element i handlingen.
Den falske profeten Jean blir således inte avrättad av anabaptisterna, utan dör en för egen hand iscensatt försoningsdöd i armarna på sin mor Fidès, som han i sitt profetiska högmod tidigare förnekat.
En försummad och hämndlysten fästmö, Berthe, finns också på plats. Men relationen mellan henne och Jean är mer konventionell, så någon passionerad kärleksmusik i stil med den i till exempel i Hugenotterna, finns inte i Profeten.
Profeten får väl sägas vara det mest radikala uttrycket för den historiska pessimism som går som en röd tråd genom många av Meyerbeers operor och som idag åter gör dem så aktuella. En pessimism som tar sig uttryck i en illusionslös syn på människan och hennes benägenhet för masspåverkan, inte sällan med religiösa övertoner.
Det finns i princip bara en studioinspelning av operan tidigare. Den gjordes på märket CBS 1976 med Royal Philharmonic Orchestra under dirigenten Henry Lewis och med dåtida stora namn som James McCracken, Marilyn Horne och Renata Scotto i de bärande rollerna. Den sätter oundviklig standard och denna cd-utgåva från ett framförande av Profeten i tyska Essen våren 2017 kan inte fullt ut mäta sig med den gamla.
Det som huvudsakligen skiljer musiken åt i de olika inspelningarna handlar om några ”nya” musikavsnitt för tenoren, som framför allt en bön i tredje aktens slut (cd 2, spår 16) och Berthes så kallade ”självmordsmonolog” (cd 3, slutet på spår 11), där Meyerbeer i denna version ersatte en solovioloncell med det då nya instrumentet saxofon. Partiet är överhuvudtaget det första i operahistorien som gör bruk av detta instrument. Det är en välgjord inspelning och filharmonikerna i Essen håller hög klass.
Den falske profeten Jean sjungs magnifikt av den höge amerikanske tenoren John Osborn. Partiet kräver både bredd och höjd och Osborn drar sig inte heller för att leverera ett strålande högt D i slutet av andraaktsfinalen.
En fröjd är det också att höra den boliviansk-amerikanska koloratursopranen Lynette Tapia (som för övrigt privat är gift med John Osborn) som Berthe. Hon har inte bredden och jävlaranammat som Scotto på CBS, men är rik på nyanser och är en betydligt sårbarare Berthe med sin höga lyriska stämma.
Däremot är den otvivelaktigt välrenommerade amerikanska mezzon Marianne Cornetti helt felplacerad i den krävande rollen som Fidés. Antingen var hon slagen ur slant när upptagningen gjordes eller också så har hon med råge passerat zenit. Rösten är kraftlös och vibratot är oskönt. Hon är bara en skugga av Marilyn Horne på konkurrerande inspelningen. Och då är Fidés, särskilt i de två sista akterna, en central roll.
Texthäftet innehåller en kritisk kommentar och färgbilder på både medverkande och från uppsättningen i Essen. Librettot är bara på franska och tyska.
Henry Larsson
Giacomo Meyerbeer: Le prophète
Dirigent: Giuliano Carella.
Essener Philharmoniker, Opern- & Kinderchor des Aalto-Musiktheaters
Jean de Leyde: John Osborn
Fidès: Marianne Cornetti
Berthe: Lynette Tapia
Jonas: Albrecht Wiedertäufer
Mathisen: Pierre Doyen.
