Foto: Castel Sant’Angelo i Rom © Jean-Pol Grandmont
Teatro dell’Opera di Roma, Rom, 6 december 2018
Giuseppe Verdi: Rigoletto
Teatro dell’Opera di Roma, Rom, 7 december 2018
Giacomo Puccini: Tosca
Parco della Musica, Rom, 8 december 2018
Verk av Wolfgang Amadeus Mozart och Anton Bruckner
Teatro dell’Opera di Roma är som ett ostron, grått på utsidan och med en pärla på insidan. Den ursprungliga fasaden från husets tillkomstår 1880 moderniserades helt 1956 och svär helt mot den magnifika salongen i guld och röd plysch.
Även om Roms operahus aldrig i fråga om prestige kommit i nivå med La Scalas i Milano så har ändå denna scen nämnts med respekt tillsammans med andra italienska operahus som till exempel dem i Venedig, Bologna, Florens, Neapel och Palermo.
De senaste decennierna har standarden på föreställningarna dalat vilket dels beror på att tillgången på stjärnsångare har minskat, dels på att Rom-operan dragits med enorma ekonomiska problem vilka så sent som 2014 satte hela verksamheten i gungning.
Inte desto mindre gör man sitt bästa för hålla en acceptabel nivå. I huvudsak rör man sig med habila andraplanssångare som för de flesta operahabituéer är okända namn.
Vid den första av två kvällar hade jag nöjet att få ta del av Giuseppe Verdis Rigoletto i en produktion signerad Daniele Abbado. Handlingen hade flyttats från 1500-talets Mantua till Mussolinis Italien, vilket en rad svartskjortor skvallrade om. Greppet tillförde knappast verket någon ny dimension. I stället uppstod en brytning mellan librettots innehåll och det visuella. Ändå var det ett bitvis engagerande drama som utspelades på en scen där bakgrunden utgjordes av ett antal husfasader.
Den italienske barytonsångaren Roberto Frontali, någorlunda känd som Ford i Falstaff på ett par dvd-inspelningar dirigerade av Bernard Haitink respektive Riccardo Muti, visade sig vara vokalt stabil och en någorlunda pålitlig kraft även om han rent sceniskt inte åstadkom några större rysningar. Den spanske tenoren Ismael Jordi presterade knappast några större förförelsekonster som Hertigen, men bjöd ändå på en liten men välartikulerad stämma som förde tankarna både till Alfredo Kraus och Juan Diego Flóres.
Aftonens Gilda, amerikanskan Lisette Oropesa, kvittrade på med lätt lyrisk sopran och drog med Caro Nome ned kvällens längsta och mest välförtjänta applåder.
För kvällen hade den hastigt insjuknade Daniele Gatti, Romoperans nye musikchef, vidarebefordrat taktpinnen till Stefano Ranzani som uppnådde fin dynamik i orkesterdiket även om en större precision hade varit önskvärd.
Kvällen därpå återkom Ranzani när han med full kraft drog igång det inledande Scarpia-motivet ur Giacomo Puccinis Tosca. Därefter fick maestron musikerna att under resten av kvällen prestera ett rikt flödande orkesterspel.
Det var naturligtvis en speciell känsla att få uppleva denna opera i den stad där inte bara handlingen utspelas, utan även i det operahus där verket uruppfördes.
Inte nog med detta så bjöd den aktuella uppsättningen på en revival av Adolf Hohensteins ursprungliga scenografi och kostymering från år 1900, vilket ofrånkomligt gav ytterligare en dimension åt helhetsupplevelsen.
Men det räcker förstås inte med vällovliga yttre ramar för att ge tyngd åt en produktion. Den måste också ges ett meningsfullt innehåll, något som också regissören Alessandro Talevi lyckades med i högsta grad. Inte minst andra aktens scener mellan Tosca och Scarpia blev genuint laddade, något som den georgiska sopranen Svetlana Kasyan och den argentinske barytonsångaren Fabián Valoz bidrog till med emfas. Dessutom höll de båda en hyggligt hög nivå rent vokalt. Jämna steg med dem höll den fine italienske tenoren Giorgio Berrugi som Cavaradossi. Kanske han inte hade det rätta trycket i stämman för andra aktens Vittoria!, men gott och väl för de yttre akternas fint utmejslade tenorarior.
Summa summarum blev det en fin helhetsupplevelse som knappast motiverade de många tomma platserna i salongen.
Den musikaliska resan till Rom kompletterades till sist med en konsert med Santa Cecilia-akademins orkester, måhända den finaste italienska symfoniorkestern idag. Den huserar sedan 2004 i Parco della Musica, ett komplex i Roms utkanter. Denna anläggning sägs vara den näst mest besökta i världen i sitt slag och överträffas endast av Lincoln Center i New York.
På podiet stod den välkände grekiske violinisten Leonidas Kavakos som för uppdraget hade växlat om från stråken till taktpinnen. Den första konserthalvan ägnades åt Wolfgang Amadeus Mozart där uvertyren till Trollflöjten fick inleda i en påfallande spänstig tolkning.
Därefter imponerade orkesterns makalöse solohornist Alessio Allegrini med ett spel i yppersta världsklass i Mozarts andra hornkonsert. Sällan har jag hört en hornist spela med en så ren ton i varje dynamiskt läge. Den som är nyfiken på Allegrinis Mozart-spel bör inskaffa denne musikers inspelningar av de fyra hornkonserterna på Deutsche Grammophon med Claudio Abbado som dirigent.
Ett magnifikt avslut blev till sist Anton Bruckners sjätte symfoni där varje orkestersektion spelade på topp. Särskilt iöronfallande blev det sällsynt sköna stråkspel som Leonidas Kavakos frambesvor i den andra satsen.
För övrigt markerades lättheten och luftigheten i den Brucknersymfoni om vilken tonsättaren själv sa: ”Die Sechste ist die Kechste”.
Sven Andersson
Giuseppe Verdi: Rigoletto
Teatro dell’Opera di Roma, Rom, 6 december 2018
Regi: Daniele Abbado
Scenografi: Gianni Carluccio
Dirigent: Stefano Ranzani
Orchestra e Coro del Teatro dell’Opera di Roma
Rigoletto: Roberto Frontali
Gilda: Lisette Oropesa
Il Duca di Mantova: Ismael Jordi
Giacomo Puccini: Tosca
Teatro dell’Opera di Roma, Rom, 7 december 2018
Regi: Alessandro Talevi
Scenografi: Adolf Hohenstein (rekonstruktion av
Carlo Savi)
Dirigent: Stefano Ranzani
Orchestra e Coro del Teatro dell’Opera di Roma
Tosca: Svetlana Kasyan
Mario Cavaradossi: Giorgio Berrugi
Scarpia: Fabián Valoz
Parco della Musica, Rom, 8 december 2018
Wolfgang Amadeus Mozart: Uvertyr till Die Zauberflöte
Wolfgang Amadeus Mozart: Hornkonsert nr 2 i Ess-dur
Anton Bruckner: Symfoni nr 6
Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia
Dirigent: Leonidas Kavakos
Horn: Alessio Allegrini