Johannes Brahms: Symfonier nr 1-4
Berlin Classics 0302083BC
Det finns många inspelningar av Brahms fyra symfonier och åtskilliga fantastiska sådana. Den som bestämmer sig för att komma med en nyinspelning får därför finna sig i att jämföras med några av de allra bästa tolkningar som gjorts överhuvudtaget av orkestermusik. Christoph Eschenbach har spelat in symfonierna förut med Houston Symphony Orchestra, inspelningar som utan att vara dåliga inte heller känns nödvändiga. I Konzerthausorchester Berlin har han en orkester med en annan klang till sitt förfogande och, får man anta, en större tradition att spela just dessa symfonier. Det finns därför anledning att hysa vissa förhoppningar om att den här Brahmscykeln ska vara mera intressant än hans tidigare i Houston.
Brahms symfonier är delvis formmässiga mästerverk, men det betyder inte att formen får ta över eftersom det då finns en risk för att musiken upplevs som tråkig. I rätt händer finns det här en glöd och passion som gör den djupt personlig. Raden av orkestrar och dirigenter som lyckas med detta är lång: lyssna t ex till István Kertész eller Sir Simon Rattle, bara för att ta två exempel. Tyvärr sällar sig inte Christoph Eschenbach till den skaran. Här får vi en rätt uddlös etta som inte är dålig i något slags objektiv mening men den tillför inget och trots Eschenbachs ivriga försök att på olika sätt markera en personlig tolkning så är det inte det vi får.
Tvåan fortsätter på samma sätt. En direkt tolkning utan undertexter och i avsaknad av den så viktiga glöden. I alla symfonier tillämpar Eschenbach en böljande frasering och det finns återkommande diminuendon och crescendon som Eschenbach allt som oftast överdriver eller markerar. Dessutom lägger han till några egna; det verkar som han vill ge musiken en lite personlig touch genom små subtila tempoförändringar. Men allt detta hjälper inte musiken framåt och resultatet blir att de långa musikaliska linjerna går helt förlorade.
I tvåans sista sats blir det dessutom tidvis rytmiskt lite diffust på det där sättet som ofta beror på att ensemblespelet inte är riktigt tight. En avlägsen och otydlig ljudbild gör inte saken bättre och det stora Brahmssoundet går helt förlorat.
I trean får vi mera av samma sak med en frasering som varken skapar spänning eller glöd. Musiken känns inte riktigt sammanhållen och när Eschenbach närmar sig verkets höjdpunkter är man rädd att orkestern inte riktigt ska landa med fötterna nedåt. Orkesterbalansen är inte idealisk, huruvida detta beror på ljudteknikerna eller Eschenbach kan jag inte avgöra, förmodligen en kombination av båda. I fortissimo dränker allt som oftast brasset de för musiken så viktiga rytmiska figurerna som finns i stråkarna och andra stämmor. Sluttakterna tycker jag rentav är slarvigt framförda.
Eschenbachs tolkningssätt fungerar bäst i inledningen av fyran, även om det ibland känns som om orkestern tvekar och inte är riktigt överens med sin dirigent. Det hela gör då ett svajigt intryck som om man inte vet vart man är på väg eller vilken känsla som egentligen ska förmedlas. Även här lider musiken av samma rytmiska otydlighet som i de andra symfonierna. De lösningar som Eschenbach väljer och som möjligen är tänkta att göra tolkningarna personliga leder till att musiken tappar spänst. Det blir stolpigt, vilket särskilt märks i sista satsen. Här finns alla möjligheter att bygga upp spänning och driva symfonin till en mäktig slutpunkt, men den chansen tar inte Eschenbach.
Sammanfattningsvis så är detta naturligtvis inte ”dåliga” inspelningar i något slags objektiv mening, eftersom Eschenbach och hans orkester är för professionella för att hamna där. Det är ändå inte heller tolkningar som egentligen förtjänar någon uppmärksamhet givet den stora mängd fina inspelningar som finns av den här musiken. Den som redan har ett antal Brahmssymfonier hemma i hyllan behöver inte skaffa den här och den som vill lära känna Brahms symfonier gör bäst i att söka på annat håll.
Staffan Sundkvist