Gioacchino Rossini: Semramide (Semiramis)
Orchestra of the Age of Enlightenment
Dirigent: Sir Mark Elder
Medverkande: Albina Shagimuratova, Daniela Barcellona, Mirco Palazzi, Barry Banks, Gianluca Buratto
Opera Rara ORC57 [4 CD]
Med mörka familjehemligheter, dolda brott, incest och modersmord liknar handlingen i Gaetano Rossis libretto (med förlaga i en Voltairetragedi) till Rossinis opera Semiramide (Semiramis) en antik grekisk tragedi. Tillsammans med den assyriske prinsen Assur har Semiramis mördat sin make, kung Ninus, då även sonen Ninias tros ha mördats av Assur. Femton år senare väntar Semiramis på att den unge fältherren Arsace ska återvända från ett segerrikt fältslag. Hon är hemligt förälskad i Arsace och erbjuder honom offentligt sin hand. Arsace är egentligen sonen Ninias som Semiramis ovetandes har överlevt Assurs mordförsök. Operans egentliga handling utgörs av det gradvisa avslöjandet av Semiramis och Assurs brott och slutar med att Arsace/Ninias dödar Semiramis av misstag varefter han utropas till ny kung över Assyrien.
Semiramis kom att bli kompositörens sista opera skriven för Italien. Efter att ha lämnat sin plats som hovkompositör vid San Carlo-operan i Neapel reste Rossini 1823 till Venedig för att komponera en ny opera för La Fenice-teatern, nämligen Semiramide (Semiramis). Mycket hade hänt sedan den då tjugoettårige kompositören tio år tidigare fick det definitiva genombrottet med operan Tancredi som redan då hade skrivit operahistoria. Nu var Rossini operavärldens största namn och efter Napoleon Europas mest kända person överhuvudtaget. Efter urpremiären på Semiramis lämnar han Italien för att under sitt nästan halvsekellånga återstående liv leva i Paris. Man får intrycket att han närmast profetiskt skapade en opera som blir till ett avsked, inte bara hans eget till Italien utan en grandios sammanfattning och slutpunkt för hela den 100-åriga operaform som han själv var den främste att omforma och föra vidare. Semiramis är en operakoloss av monumental verkan och väldiga proportioner som saknar motstycke i italiensk opera, byggd i statiska block av arior och duetter, allt bemängt med den briljantaste och mest virtuosa skönsång.
Semiramis kom att bli en av Rossinis mest spelade operor under 1800-talet. Vi kan efter den första Semiramis, den spanska sopranen Isabella Colbran, följa operans uppförandehistoria genom seklets absoluta sopranstjärnor: Pasta, Malibran, Giulia Grisi, Adelina Patti fram till Nellie Melba i det första uppförandet på Metropolitan på 1890-talet. Sedan var det tyst under det som kom att bli belcantooperans istid, första häften av 1900-talet. Ett framförande i Florens 1940 gjorde inte så mycket väsen av sig men är ändå, tillsammans med Toscaninis lanseringar av några av Rossiniuvertyrerna, början på den återfödelse av den tidiga italienska 1800-talsoperan på 1950-talet som Maria Callas med viss rätt anses ha initierat.
Det var ändå inte Callas som kom att ställa Rossinis operaversion om den legendariska drottningen Semiramis fall och död på scenen igen. Det var hennes efterträdare som operavärldens belcantodrottning, Joan Sutherland, som på 60-talet genom en uppsättning på La Scala och den första kompletta skivinspelningen gav nytt liv åt Semiramis och därmed på allvar startade renässansen av Rossinis seriösa operor. Minst lika var viktig som Sutherland var hennes moatjé som Arsace på inspelningen: mezzosopranen Marilyn Hornesom snart efter Sutherland fick nästa belcantoikon som partner: Montserrat Caballé. Tillsammans och var för sig kommer de under 1980-talet att etablera Semiramis och andra av Rossinis tragiska hjältinnor respektive byxrollshjältar: Ermione, La donna del lago, Korints belägring och Bianca e Falliero för att nämna några. Sedan är det dags för nästa generations Rossinisångare att pröva sina strupar i det som kan ses som Semiramisrenässansens fullbordan: den textkritiska vetenskapliga utgåvan, rentvättad och renoverad av Fondazione Rossinis minutiösa och hängivna forskare. Resultatet av detta kan vi följa under de senaste decennierna i en handfull CD-, DVD- och Youtube-versioner.
Idag, ett halvt sekel efter återfödelsen i modern tid, hör Semiramis till de mest väletablerade bland Rossinis seriösa verk, både på operascenen och som inspelning. Därför höjer vissa kanske på ögonbrynen över Opera Raras inspelning. Semiramis är numera för välkänd för att passa in i Opera Raras utgåvor av 1800-talets italienska operarariteter. När man sedan börjar lyssna inser man att inspelningen ligger helt i linje med Opera Raras konstnärliga ideal och intentioner. Här finns varenda ton med; för första gången hörs en Semiramis i all sin glans som inte ens Rossini själv kunde drömma om.
Semiramis har en längre speltid än de flesta Wagneroperor och första akten är antagligen operalitteraturens längsta enskilda operaakt (på 2 timmar och 10 minuter). Det betyder inte att det blir långtråkigt, precis som Wagner är Rossini en genial mästare i att hålla ihop långa handlingssjok utan att förlora i dramatiskt tempo. Vilket framkommer tydligt i Opera Raras nya inspelning. Dirigenten Mark Elder väljer förhållandevis breda tempi istället för konventionell Rossiniesprit och tar god tid på sig att skulptera fram orkestrala detaljer och instrumentala soloinsatser ur de tidstrogna instrumenten i Orchestra of the Age of Enlightenment. Tillsammans med kören Opera Rara Chorus blir det aldrig tungfotat eller förlorar i intensitet. Med ett strålande undantag i fenomenet Mariella Devia har italienska sopraner inte tillhört de minnesvärda Semiramistolkarna. På Opera Raras inspelning hör vi ryskan Albina Shagimuratovasom definitivt kommer att höra till dem även om hennes höga koloratursopran egentligen inte är helt idealisk för Semiramis dramatiska uttryck och jämförelsevis låga register. Detta kompenseras med en intensitet och närvaro samt stratosfäriska koloraturkaskader som vittnar om att hon ju ofta setts som världsbäst som Nattens drottning. Veteranen i sällskapet är Daniela Barcellona, idag den främsta interpreten av Rossinis manliga mezzoroller. Hon levererar med sedvanlig total kontroll och stilkänsla. Mirco Palazzi har en smidig basbaryton som inte hindrar en imponerande svärta i det lägsta registret och han är dessutom mycket övertygande i sin vansinnesscen. Gianluca Burattos väldiga basso profondo ger ovedersäglig auktoritet åt översteprästen Oroe och Barry Banks i den persiske prinsen Idrenos, för handlingen helt oväsentliga, roll klarar galant av de krävande tenorariorna.
Opera Raras inspelning är den första helt kompletta inspelningen och har redan blivit flerfaldigt prisbelönad. Det är den definitivt värd. Det kan låta galet, men nästan 4 fulla cd och nästan lika många timmars oavbruten Rossinisång är en upplevelse som alla, även den mest styvnackade wagnerian borde utsätta sig för – man kommer inte att ångra sig.
Erik Graune