Konserthuset, Stockholm, 5 juni 2019
Igor Stravinskij: Suite Italienne, version för cello och piano
Sergej Prokofjev: Sonat för cello och piano i C-dur
Sergej Rachmaninov: Sonat för cello och piano i g-moll
Yo-Yo Ma, cello
Kathryn Stott, piano
Vad händer när en kinesisk-amerikansk världscellist och en brittisk pianist spelar ett helt ryskt program? En dramatisk konsert så fylld av spelglädje och energi att konserthuset liknar en glödhet kärnreaktor. Kopplingen till den enstämmigt hyllade serien Chernobyl av Johan Renck är svår att komma undan. Jag har precis sett det sista avsnittet och det är fortfarande färskt i minnet när jag kliver in från den nästan 30-gradiga värmen in i lokalen. Det är den 5 juni och konserthuset är fullsatt, inklusive ett antal platser bakom kvällens musiker, cellisten Yo-Yo Ma, polarprisvinnaren och en av få klassiska musiker som gjort sig ett namn utanför konstmusikens värld, och pianisten Kathryn Stott, även hon en musiker med hela världen som scen.
Tillsammans har de turnerat i hop sedan 1980-talet. Konserten är den enda som duon gör i Sverige i år och då med ett ryskt 1900-tals program med musik av Igor Stravinskij, Sergej Prokofjev och Sergej Rachmaninov.
Inledningen, Stravinskijs Suite Italienne från 1932, är en neoklassicistisk dröm till sonat, baserad på musiken han gjorde till en balett om Comedia dell’arte-karaktären Pulcinella till Ryska baletten i Paris. För Stravinskij blev verket, som länge påstods vara baserat på noter av Giovanni Batista Pergolesi, startskottet för ett flertal neoklassicistiska verk och som också arrangerades om till ett antal olika nya konstellationer. Även cellisten Gregor Pjatigorskij hade en viktig roll i skapandet av Suite Italienne. I Mas och Stotts tolkning framförs sonaten med en sådan uppsluppen självklarhet att det överträffar allt som spelas under denna ryska konsert.
Neoklassicistisk är även nästa del av konserten, Sergej Prokofjevs sonat i C-dur från 1949. Skapad i en för Prokofjev både nästintill maniskt kreativ, men även hotfull tid. Stalin kontrollerade det ryska kulturlivet allt mer och ibland förbjöds Prokofjevs musik, för att nästa dag tillåtas. Här blir det väldigt tydligt hur samspelta Ma och Stott är, och det är ibland som att tiden står stilla och allt fokus är centrerat kring de två musikerna på scen.
Rachmaninovs sonat i g-moll för cello och piano från 1901 avslutar konserten. Med en början som för tankarna till jazz, slutar verket i ljuv romantik. Ibland blir det här lite för intensivt, och vissa partier är nästan slarviga i sitt framförande. Att Ma och Stott gillar att spela ihop, och uppskattar den svenska publiken är tydligt. Inte mindre än tre extranummer bjuder de på, och publiken ställer sig upp efter såväl klassiker som Schuberts Ave Maria och Saint-Saëns Svanen som för mer okända César Camargo Marianos Cristial. Jag kan uppskatta extranummer, och det sätt som Ma och Stott bjuder på sig själva, men tycker samtidigt att det nästan blir för mycket av det goda.
Bodil Hasselgren
