Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9 d-moll
BIS BIS9060
Single Malt är en whisky från ett enda destilleri och endast gjord på korn. En blended är en mix från olika destillerier och innehåller även andra sädesslag. Den senare har man försökt mixtra och blanda ihop så den anpassats till den stora marknaden av whiskykonsumenter.
Den här BIS-utgåvan från återinvigningen av Bayreuthfestpelen 1951 är en Single Malt. Den är ren, oblandad och omixad. Den är som det lät i radioutsändningen i den svenska- och i många andra europeiska radiokanaler – en, för många musikälskare, historisk söndag sex år efter andra världskrigets slut.
Likt Bruno Walters Mahlernia i Wien 1938, just innan världskriget bröt ut och Mstislav Rostropovitjs inspelning av Dvoraks cellokonsert med en sovjetisk orkester i London 1968, samma kväll som Sovjet gick in i Tjeckoslovakien, är Wilhelm Furtwänglers framförande av Ludwig van Beethovens nionde symfoni i Bayreuth en milstolpe i historien.
EMI/Warner har gett ut den mest spridda inspelningen från detta tillfälle, men likt en whiskyblender så mixade de in delar av studioinspelningar och laborerade med ljudbilden så att den skulle passa den stora massan av musikälskare. Den låter också betydligt bättre än denna nya och andra utgåvor.
BIS har här gjort nåt helt annat. De har gett ut konserten ”precis som den lät” i radion, med knaster och brus och påannonser (även på svenska) samt långa pauser. Har man hört den mer tillrättalagda inspelningen på EMI/Warner så blir man på sina ställen lite ställd över hur mycket som ändrats, inte bara ljudbilden, utan även avståndet mellan slutackordet och publikens applåder. Det råder i denna nya utgåva en total tystnad i många sekunder innan publiken börjar applådera. Man kan undra om Furtwängler, likt på Herbert Blomstedts vis, håller taktpinnen kvar i luften långt efter att tonerna dött ut.
BIS tar ett spännande och annorlunda grepp i och med att man ger ut denna version. Jag har lyssnat och njutit, eller snarare lyssnat och inspirerats, av en historisk närvaro man känner när man hör skivan. Nej, jag känner inte att jag sitter i festspelhuset i Bayreuth. Jag sitter snarare med örat mot radion den där söndagseftermiddagen i juli 1951.
Furtwänglers tolkning är kraftfull med stora nyanser, orkestern är tydligt motiverad och alla sångarinsatser är på topp. Men om en okänd dirigent hade tolkat symfonin så i en nyinspelning, så här hade jag ömsom jublat och ömsom varit lite mindre positiv på sina ställen.
BIS är en av de mest innovativa företagen i branschen och jag får väl säga att kreativiteten är stor bakom en sådan här utgåva. I mångt och mycket är detta ett viktigt dokument från en fascinerande konsert 1951, då man efter ett långt förödande världskrig öppnade upp sig i Europa igen.
Jag ska inte ge mig djupare in i jämförelsen med whisky, mer än att kännarna föredrar Single Malt och att den stora massan dricker hellre blended. Denna skiva blir för mig en stark upplevelse, men frågan om jag kommer lyssna på den så många gånger till. Det är väl det som är den svaga punkten, för vem är målgruppen för denna produkt? Det är knappast många i livet som minns konserten eller radioutsändningen. Och vi yngre lyssnar kanske bara nån enstaka gång på skivan. Men för er som inte lyssnat på Furtwänglers Beethoven nån gång, då är det ett måste att få uppleva det. För er som inte räds lite knaster och brus, och vill känna historiens vingslag, då har ni en ypperlig möjlighet här.
Anders Wikström
