Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 1 januari 2019
Giuseppe Verdi: Falstaff
Foto: Michael Volle som Falstaff © Matthias Baus
Alternativt nyår med Verdi och Falstaff? – Javisst, om man är mätt på straussvalserna och de lite ”stiffa” konserterna från Dresden och Wien. Och allra helst som Giuseppe Verdis mästerverk framförs på Staatsoper i Berlin med en ypperlig ensemble och alert orkester under Daniel Barenboims ledning. Inga spår av ”dagen efter” här inte, utan ett musikaliskt fyrverkeri som leder den kvicka handlingen framåt.
Barenboims timing är helt rätt och fångar alla musikaliska infall som Verdi sprätter omkring sig. Det brakar till ordentligt där det ska och tassas på tå när så fordras. Maestro Barenboim är ju en sångarnas dirigent som sällan sviker genom att täcka med orkesterklang. Allra mest märks det förstås i de lyriska avsnitten som blommar upp i scenerna med turturduvorna Fenton och Nanetta.
Mario Martones uppsättning förmedlar lika delar glädje som skarpsinne. Situationer av närmast slapstickformat varvas med utmejslade rollporträtt som plockar fram det bästa ur alla medverkande. Scenografin av Margherita Palli matchar regin fullt ut – bilderna kan vara hämtade lika mycket från Berlin som från mer sydliga breddgrader.
Med något undantag var det på nyårsdagen samma ensemble som på premiären i mars 2018, ett gott bevis för den standard och kontinuitet som råder på Staatsoper. I centrum står förstås Michael Volle som Falstaff. Likt en Tito Gobbi har han total kontroll och utnyttjar rollens alla möjligheter, och det med en stor portion humor som får publiken att skratta ikapp. Röstligt står han ut, inte minst volymmässigt; en saftig och rak tonansats som talar direkt till publiken och inte lämnar några tvivel om att Volle är en av de främsta i sitt fack. Alfredo Dazas Ford har inte lätt att matcha en sådan urkraft, men håller måttet med elegans.
Mot sig har Falstaff en ypperlig damtrio ledd av Daniela Barcellona som Miss Quickly – inte att leka med i de dråpliga brevscenerna. Barbara Frittoli och Katharina Kammerloher kompletterar som Alice och Meg. Scenerna med den oborstade vivören som uppvaktar damerna och ständigt får på moppen väcker jubel hos publiken.
Kärleksparet från operahimlen består av Francesco Demuro och Nadine Sierra som Fenton respektive Nanetta. Deras röster slingrade sig bokstavligen om varandra och skimrade betagande som kontrast till handlingens huller om buller.
Visst är den gamle rumlaren Falstaff en personlighet att älska. Varför inte rentav anamma hans filosofi och så här på det nya året låta Verdis musik blåsa rent från galenskaperna i världen! Kort sagt – ”Hela världen är ett skämt, och vi är alla del av det” (fritt tolkat). Allt understruket av genial musik – Viva Verdi!
Alexander Husebye
Giuseppe Verdi: Falstaff
Staatsoper unter den Linden, Berlin, 1 januari 2019
Regi: Mario Martone
Scenografi: Margherita Palli
Kostym: Ursula Patzak
Dirigent: Daniel Barenboim
Sir John Falstaff: Michael Volle
Ford: Alfredo Daza
Fenton: Francesco Demuro
Dr. Cajus: Jürgen Sacher
Bardolfo: Stefan Rügamer
Pistola: Jan Martinik
Mrs. Alice Ford: Barbara Frittoli
Nannetta: Nadine Sierra
Mrs. Quickly: Daniella Barcellona
Mrs. Meg Page: Katharina Kammerloher
