Anton Bruckner: Symfonier nr 1-9
Berliner Philharmoniker
Dirigenter: Seiji Ozawa, Paavo Järvi, Herbert Blomstedt, Bernard Haitink, Mariss Jansons, Christian Thielemann, Zubin Mehta, Simon Rattle
Berliner Philharmoniker Recordings BPHR190281 [9 CD + 2 Blu-ray]
Berliner Philharmoniker har sedan flera år gett ut egna skivproduktioner, som ofta har, som här, varit rätt påkostade utgåvor i design och form. Nämnas kan att deras tidigare chefsdirigent Simon Rattle har förevigat samtliga symfonier av Beethoven, Schumann och Sibelius för att nämna något. En ny utgåva har nu kommit som fokuserar på Anton Bruckners numrerade symfonier, dvs 1-9. Tyvärr finns inte den tidigare studiesymfonin (nr 00) med i boxen, men konstigt nog inte heller den symfoni som kallas ”Die Nullte” (nr 0) som faktiskt färdigställdes efter symfoni nr 1. Den symfonin hade varit motiverat att ha med här för att få hela bilden av kompositörens symfoniska oeuvre, men svaret kanske är så enkelt att det inte finns någon upptagning av den symfonin.
Hur som helst, detta är en imponerande utgåva med olika dirigenter som dirigerar symfonierna. Endast en dirigent, Bernard Haitink, får stå för två framföranden medan de övriga symfonierna har olika interpreter. Bruckners musik liknar ingen annans, varken före eller efter honom har det funnits någon som honom i musikhistorien. Det är som en meteor slog ner i musikhistorien och gjorde ett outplånligt intryck, vare sig man uppskattar musiken eller inte.
Bruckners musik präglas mycket av hans mycket starka gudstro. Han var en hängiven katolik, vilket präglade honom starkt i sitt musikaliska uttryck och hans mycket skickligt konstruerade musik klingar likt stora kyrkokatedraler. Har man hört en Brucknersymfoni så känner man lätt igen hans musik sedan. Musiken kräver även en orkester av god kaliber och Berlinfilharmonikerna har sedan länge haft en stark Brucknertradition, där resultatet också klingar så självklart och naturligt när man lyssnar på dem, oavsett vem som står på pulten.
Den första symfonin dirigeras av den japanske maestron Seiji Ozawa som har starka band till orkestern och Ozawa hade dessutom den legendariske chefsdirigenten Herbert von Karajan som mentor i sina yngre dagar. Ozawa, som inte förknippas så mycket med Bruckner, står för en mycket fin insats med en välbalanserad tolkning som är kraftfull med väl avvägda tempi. Detsamma kan sägas om Paavo Järvis version av den andra symfonin, ett verk som blivit allt mer av en favorit hos mig, även om den spelas alltför sällan . Paavo Järvi har en fin känsla för musiken och får den att pulsera naturligt, där framförandet av den ljuvliga långsamma satsen speciellt bör nämnas..
Därefter är det dags för Herbert Blomstedt – en av de stora Bruckner-dirigenterna – att framföra den tredje symfonin och det här är en av höjdpunkterna i boxen. Han väljer den tidiga versionen av symfonin som skiljer sig en del från senare reviderade. Jag föredrar att höra de senare versionerna, men måste erkänna att i Blomstedts tolkning övertygar mig om dess förtjänst. Den svenske maestrons visar en fin känsla för verkets struktur och vilka härliga mörka klanger han frambringar ur orkestern.
I symfoni nr 4 och 5 är det den erfarne brucknerianen Bernard Haitink som står på pulten. Haitinks senare inspelningar har bitvis varit lite trötta och rutinmässiga, så också här. Det är tolkningar som är fullt godkända men den energi och nerv han fick fram i sina tidiga inspelningar från Amsterdam uteblir. Haitinks version av femman är dock mer intressant än den fjärde och han belyser verkligen femmans komplexitet med väl avvägda tempi och en transparent orkesterklang, även om det verkliga lyftet uteblir. Även Mariss Jansons, den nyligen bortgångne lettiske maestron, har gjort mycket Bruckner på skiva, men denna version av sexan är inte övertygande, eftersom blecket ligger i bakvattnet och musiken därför inte låter kraftfull nog.
Christian Thielemann framför sedan nummer sju, vilken vid sidan av den fjärde symfonin är Bruckners mest populära. Thielemanns version av sjuan är en av höjdpunkterna i boxen och han levererar en övertygande organisk tolkning, storslagen, med ett naturligt flödande. Tempi är relativt långsamma, vilket fungerar bra i denna symfoni och sammantaget så är det en magnifik tolkning som inbjuder till förnyad lyssning.
I den apokalyptiska åttonde symfonin möter vi Zubin Mehta på pulten. Här måste jag erkänna att jag inför lyssningen var något bekymrad. Även om Mehta i sin ungdom gjorde en klassisk inspelning av nionde symfonin på Decca, så har senare års sporadiska inspelningar av Bruckners musik knappast imponerat, t ex en tämligen oinspirerad åtta på märket Sony. Men, denna åtta är utmärkt, med väl avvägda tempi, fint skulpterade höjdpunkter och en adrenalinstinn final. Mehta kan ibland skumma lite väl mycket på ytan i de stora symfoniska verken, men här hittar han verkligen djupet i denna stora symfoni.
Avslutningsvis kommer vi till den nionde symfonin som Bruckner aldrig hann färdigställa finalen på varför man vanligtvis hör den framförd med tre satser. Simon Rattle har dock anammat den versionen med den rekonstruerade finalen och har ambitionen att använda den med när han dirigerar verket. Bruckner efterlämnade material till finalen, men tyvärr så har också en del försvunnit efter hans död. Även om finalen i sitt rekonstruerade skick inte är slutgiltig Bruckner så övertygar den på så sätt att man får en inblick i vad tonsättaren ville säga i sin sista symfoni. Rattle har gjort en lysande inspelning av den fyrsatsiga versionen med samma orkester tidigare för EMI och denna liveversion som avslutar boxen är lika fin.
Utgåvan innehåller förutom 9 cd en blurayskiva med samtliga symfonier i högupplöst ljudformat samt en blurayskiva med live-framföranden av varje symfoni. Inspelningarna är gjorda mellan åren 2006-2018 och ljudet är genomgående fint. En lyxig utgåva, dyr så klart, men är man en Brucknerfantast så är den definitivt ett måste.
Jag hade dock önskat att tidigare stora Bruckerdirigenter som Furtwängler och Karajan, vilka dessutom varit chef för orkestern, kunde ha varit representerade som bonus. Det hade också visat ytterligare på orkesterns starka tradition i denna musik. Jag sätter inte individuella betyg på varje symfoni utan på boxen som helhet får ett sammanvägt betyg, även om jag vill framhålla att framförandena av nr 3, 7 och 9 är de bästa i boxen medan övriga får godkänt, vissa med mersmak.
Björn Sundkvist
