Konserthuset, Stockholm, 23 februari 2023
Verk av Edward Elgar, Paola Prestini och Richard Strauss
Berwaldhallen, Stockholm, 24 februari 2023
Verk av Robert Schumann och Richard Strauss
Märkligt nog var det första gången som Kungliga filharmonikerna spelade Elgars violinkonsert inför publik förra veckan när den kanadensiske solisten James Ehnes framförde verket under dirigenten Speranza Scappuccis ledning. Den italienska dirigenten valde mycket raska tempi genomgående – kanske har hon lyssnat på tonsättarens egen inspelning med Yehudi Menuhin – och tolkningen vibrerade av ett nervigt temperament. Musiken drevs framåt på ett passionerat vis, i bland kanske på bekostnad av det elgarianska vemodet. James Ehnes, som har spelat in konserten på skiva med Sir Andrew Davis, tolkade verket med starkt uttryck och stor virtuositet. Speciellt effektfullt blev det långa lyriska partiet i den sista satsen som Scappucci markerade på ett närmast abrupt sätt när orkestern tystnade helt och soloviolinens sorgsna melodi tog över på egen hand, ömsint ackompanjerad av stråkarna.
Den samtida – italienskfödda – amerikanska kompositören Paola Prestinis Barcarola är ett färgrikt, virtuost orkesterstycke, inspirerat av havet – med inledande och avslutande vågliknande klanger – och av den chilenske Nobelpristagaren Pablo Nerudas dikter. Verket kan ibland påminna om den sene John Adams, även om en del expressiva utbrott klingar likt vår egen Allan Pettersson.
I Richard Strauss Don Juan visade Kungliga filharmonikerna att orkestern är av allra yppersta kvalitet med en fyllig, varm stråkklang och ett gyllene brass. Ett mycket kraftfullt och engagerande framförande med flera fina solistiska insatser på oboe, violin och trumpet. Scappuccis tolkning var livfull och återigen åt det snabba hållet, även om hon hade kunnat lugna ner tempot något i de mer lyriska passagerna.
Fredagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna under deras chefdirigent Daniel Harding bjöd inledningsvis på två rariteter av Schumann – Nachtlied och Manfred. Radiokören briljerade i båda verken och Harding visade vilken känsla han har för Schumanns musik, när han genomgående skapade en kombination av klarhet i klangen med dramatisk intensitet. Den av Harding sammanställda sviten ur Manfred, som bygger på Lord Byrons dramatiska poem, utspelar sig i alperna, vilket också ger ett gemensamt tema med konsertens avslutande verk. Det blev dock uppenbart att Manfreds struktur inte riktigt fungerar optimalt för en konsert. Den tyske recitatören Cornelius Obonya skapade all tänkbar dramatik med sin inlevelsefulla gestaltning av den lidande Manfreds själsliga problem, men de rent berättande avsnitten är alldeles för omfattande i förhållande till de musikaliska, vilket skapar en ganska märklig obalans.
Den långa konserten avslutades med Richard Strauss sista symfoniska dikt, Eine Alpensinfonie, färdigkomponerad 1915. Verket är ett av Strauss mest storslagna, en väldig fresk över de mäktiga alpvyerna, skrivet för en gigantisk orkester med många bleckblåsare och slagverkare (inklusive vindmaskin m.m.). Inledningsvis hade orkestern en del balansproblem, men sammantaget imponerade Hardings entusiastiska tolkning som gav verket all tänkbar kraft och virtuositet, där orkesterns brassektion och många tråblåsare briljerade. Ibland kändes tempot överdrivet snabbt. För att verket ska höja sig över bergsmassiven och bli något mer visionärt, måste dirigenten låta musiken få andas lite mer i stillhet, så att den där allra sista magiska effekten gestaltar sig för lyssnaren.
Per Nylén
