Richard Strauss sista tonpoem Eine Alpensinfonie slutfördes 1915 och är ett av hans mest storslagna orkesterverk – en formidabel bergsbestigning för en kolossal symfoniorkester, där det bland annat ingår en omfattande slagverksbesättning bestående av både åsk- och vindmaskin.
Länge sågs Strauss verk mest som beskrivning av en dag bland bergen, ett slags vykort från alperna. Det här sättet att analysera Eine Alpensinfonie på är ganska ytligt och tar inte fasta på att den här alpmiljön var av största betydelse för kompositören som människa och hans sätt att se på livet. Den storslagna naturskildring, detaljerat beskriven i varje satsbeteckning, som han gör här uttrycker också Strauss mer filosofiska tankar om människans förhållande till naturen.
Jag har själv upplevt bergstopparnas suggestiva vyer ett otal gånger nere i alperna, och tyvärr lär det väl dröja innan det händer igen i spåren av covid-19… Då kan man ju i stället sluta ögonen och låta Strauss med fantasins hjälp förflytta en tillbaka till bergsmassiven.
Länge var Richard Strauss Alpsymfoni en raritet, men sedan Georg Solti och Herbert von Karajan började framföra verket på 70-talet och också spelade in det så har Strauss sista tonpoem fått något av en renässans. Numera är det ofta framfört världen över och de flesta kända dirigenter har det på sin repertoar.
Eine Alpensinfonie är verkligen en upplevelse att lyssna till, något du inte glömmer i första taget – och här kommer också några tips på riktigt bra och kraftfulla inspelningar.
Per Nylén
