Operaintroduktion: Il trovatore (Trubaduren)
Giuseppe Verdis Il trovatore, eller Trubaduren, är en gåta. Det är ett verk med en rent utsagt bisarr handling som ändå tillhör de mest uppskattade och spelade operorna i världen, ett pärlband av fantastiska musikaliska nummer non-stop. Om man går till en skivaffär och frågar efter en cd med “the best moments of opera”, så skulle man nästan kunna få en inspelning av Trubaduren.
Verdi upptäckte den litterära förlagan, Antonio García Gutiérrez pjäs El trovador, i en samling av spanska dramer. Pjäsen hade gjort en sensationell succé i Madrid 1836. Varför just denna pjäs intresserade Verdi kan man spekulera kring, men man kan ju ana att det kan ha handlat om karaktären Azucena, som faktiskt är den enda moder-rollen i hela Verdis oeuvre. Samma år som han påbörjade arbetet med Trubaduren (1851) dog Verdis mor.
Operans librettist, Salvatore Cammarano, vars libretton kanske saknade den elegans som andra samtida librettister hade, men ingen förstod bättre än han hur man kunde reducera en komplicerad och osannolik historia till ett libretto med ett fåtal karaktärer. Hos Cammarano hittade Verdi det som han ofta saknade hos sin mångårige librettist Francesco Maria Piave (som bland annat skrev librettona till Rigoletto och La traviata); nämligen förmågan att kunna förmedla så mycket information med så få ord som möjligt. Cammarano hann skriva klart librettot till Trubaduren precis innan han dog, men hann aldrig själv uppleva operan. Även om librettot blev färdigt så behövde det göras en del korrigeringar, något som den unge neapolitanske poeten Leone Emanuele Bardare åtog sig.
Verdi avskydde ineffektivitet. Han ville få ut så mycket som möjligt av varje takt, och det gällde såväl ord som musik. Trubaduren kan vara en av de “effektivaste” operorna som har komponerats – den innehåller inte en ton varken för mycket eller för lite. Man kan förstås ha invändningar gällande handlingens trovärdighet, men Verdi lyckades ändå ladda dramat med så mycket glöd och passion att operan känns som en enda två timmar lång urladdning. Trubaduren är extremt direkt, det finns inga transportsträckor och knappast några introduktioner. Operan saknar också uvertyr eller orkesterförspel. Den är också mycket utåtvänd och öppen: Upp med svärdet, ner till scenkanten, och fram med strettan!
De fyra stora rollerna i operan följer det sedvanliga italienska mönstret; sopran (Leonora), tenor (Manrico), baryton (Greve Luna) och mezzosopran (Azucena). Den legendariske italienske tenoren Enrico Caruso lär ha sagt en gång “Det är väldigt enkelt att framföra Trubaduren – man behöver bara de fyra bästa sångarna i världen”. Det ligger förstås mycket i detta, då operan är minst sagt vokalt avancerad och kräver såväl röster med robust teknik och dramatisk tyngd som klangskönhet i enlighet med den italienska belcantotraditionen för att få till stånd ett tillfredsställande framförande.
Hos Manrico hör man tydligt att Verdi tagit ett ytterligare kliv i en mer dramatisk riktning när det gäller tenorfacket. Manrico är Verdis första “spintotenor” och har en mörkare och tyngre klang än tenorrollerna i hans tidigare operor. Rollen kräver både en solid teknik och uthållighet då Manricos scener är relativt långa. Inte minst i tredje akten måste tenoren hålla huvudet kallt och hushålla med krafterna för att efter duetten med Leonora orka ta sig an mördarmomentet i operan, den berömda strettan Di quella pira. Det finns många tenorer, särskilt de med en mer dragning åt det barytonala, som brukar transponera ner arian från C-dur till H- eller B-dur för att orka genomföra den. En del väljer även att skippa den avslutande höjdtonen helt och hållet då den inte är något måste och saknas i Verdis originalpartitur. Det har funnits otaliga uttolkare av Manricos roll, men ingen jag har hört har varit i närheten av gamla mästare i rollen som Carlo Bergonzi, Giuseppe di Stefano, Mario del Monaco, Franco Bonisolli, Franco Corelli eller Placido Domingo. Den främste svenske Manricon genom tiderna har utan tvekan varit Jussi Björling.
När det gäller Leonora så räknas hon också som en spintoroll och kräver en sopran med en något mörkare kärna än tämligen samtidiga Verdi-roller som Gilda eller Violetta. (Den senare sjungs förvisso ofta med en “köttigare” klang numera). Likt dessa så kräver även Leonora en driven teknik med snabb koloratur och förmåga att sjunga legato. Leonoras båda arior Tacea la notte (akt 1) och D’amor sull’ali rosee (akt 4) kräver båda en solid andningsteknik, är tekniskt svåra och räknas till sopranfackets finaste belcantoarior. Berömda uttolkare i rollen har varit Leontyne Price, Maria Callas, Renata Tebaldi, Zinka Milanov och Antonietta Stella. Idag finns det också många fina rolluttolkare i rollen som Sondra Radvanovsky, Anna Netrebko och Anja Harteros.
Greve Luna följer den barytonala utvecklingen hos Verdi som påbörjades med Nabucco. Luna kräver likaså en stadig röst med både höjd och botten samt en fyllig kärna för att kunna ge ett emotionellt uttryck åt karaktärens starka känslor av djup kärlek och vildsint svartsjuka. Inte minst i ensemblescenerna och i en av Verdis vackraste stunder för en baryton, arian Il balen del sur sorriso i andra akten så ska barytonen ta fram allt vad han har av klangskönhet och passion. Berömda Greve Luna har varit Rolando Panerai, Ettore Bastianini, Leonard Warren, Robert Merrill, Leo Nucci och Dmitri Hvorostovsky. Idag har är det främst Ludovic Teziér, Luca Salsi, Zeljko Lucic och Georg Petean som bemästrar rollen.
Azucena kräver en mångfacetterad stämma som både kan uttrycka moderskärlek och hämndlust. För detta krävs det en mezzosopran med stadiga höjd och en tung botten. Rollens höjdpunkter kommer i andra akten där hon först sjunger sin aria Stride la vampa efter den berömda Smides- eller Zigenarkören. Därefter krävs det dramatik på högsta nivå i duetten med Manrico, inte minst i utbrotten il figlio mio där hon berättar om att hon råkade kasta sin egen son i elden. Berömda uttolkare i rollen som Azucena är Fedora Barbieri, Fiorenza Cossotto och Giulietta Simionato. Bland dagens uttolkare hittar vi Anita Rashvilishvili, Anna Smirnova och Ekaterina Sementchuk.
Jag skulle faktiskt även vilja göra ett tillägg till Carusos berömda citat: Trubaduren kräver också den bästa orkestern och den bästa dirigenten. Operan kan ses som en räcka trallvänliga melodier, den har även kallats för “tretaktens triumf”, men den är egentligen betydligt mer komplicerad än så och kräver verkligen ett helhetsgrepp från dirigenten. Ett framförande av Trubaduren med en orkester som inte är på absolut topp faller platt, till skillnad från exempelvis La traviata och Rigoletto, som kanske har en betydligt mer greppbar handling än Trubaduren.
Även kören i denna opera är en stor behållning och det gäller att också den presterar på topp. Det finns många inspelningar av operan, men jag skulle vilja påstå att det är inte många dirigenter som har lyckats just med ovanstående. Det bästa resultatet har Herbert von Karajan och Giuseppe Sinopoli och Thomas Schippers uppnått.
Yehya Alazem
CD-rekommendationer