Frederic Chopin: Pianokonserter nr 1 och 2
Signum Classics SIGCD700
Frederic Chopins två pianokonserter skrevs 1829 – 1830 då han ännu inte fyllt 20 år. De är båda idag en del av standardrepertoaren för de flesta pianister, spelas i alla konserthus och är älskade världen över. Pianostämmorna är både rent tekniskt svåra som musikaliskt rika och sammantaget är verken något av det finaste Chopin skrivit.
Men hans förmåga att orkestrera är med rätta ifrågasatt. Orkesterstämmorna blir en lätt bombastisk motpol till det mer sofistikerat inkännande pianot och endast ett fåtal dirigenter lyckas tona ned orkesterns lite fyrkantiga och burdusa anslag. Chopin var nog helt enkelt inte bekväm när han orkestrerade.
Tack och lov har tonsättaren själv arrangerat konserterna i kammarmusikuppsättning. På denna inspelning hörs en stråkkvartett kompletterad med en kontrabas som backar upp pianosolisten. Resultatet blir långt mer poetiskt drömskt och känslofyllt. Eftersom melodier och teman just är ljuvt intima och romantiska är kammarversionen i mitt tycke att föredra. Enligt efterlämnad brevväxling skall även Chopin ha föredragit den själv, men i konsertsituationen så kunde han glänsa mer med en hel orkester bakom sig.
1996 kom den första skivutgåvan av kammarversionen, det var den japanska pianisten Fumiko Shiraga tillsammans med en förstärkt Yggdrasilkvartett som på BIS gav ut verken. Vad jag minns så uppskattade både kritiker och skivköpare dessa inspelningar. Efter det så har vi sett ett antal tolkningar där jag kanske främst noterar Jean-Marc Luisada på RCA och Joseph-Maurice Weder på Oehms Classics.
Den nya inspelningen med Emmanuel Despax tar även den fasta på intimiteten i musiken och det hörs att han inte är ny i relation till Chopin. Despax har spelat in konserterna tidigare på Signum Classics. Chineke! Ensemblen är för mig en spännande upptäckt, skapad nyligen av kontrabasisten Chi-Chi Nwanoku Obe. Även om samspelet brister emellanåt så finns det en värme och glädje i deras framförande.
Den nära samverkan i denna musik, inte bara mellan pianisten och stråkarna utan även mellan stråkmusikerna, är central för musiken, men här saknas något av detta i denna nya inspelning. Det märks tydligare ju mer man lyssnar på framförallt finalerna i konserterna. Tyvärr känns det även som om musikerna sitter för nära mikrofonerna vilket förstärker känslan av dessa brister.
Vid en närmare jämförelse så slår BIS-inspelningen med Shiraga och Yggdrasilkvartetten det mesta. Shiraga har en självklarhet och kraft i anslaget som de övriga fem musikerna följer upp. Hon spelar också med de övriga i tuttipassagerna och förstärker upp ljudbilden på ett sätt som får övriga inspelningar – och framförallt den här nya – att kännas lite spretig.
Jag uppmanar er att leta upp inspelningar av dessa kammarversioner av Chopins underbara konserter, så mycket vackrare musik kan man inte hitta. Gör som jag gjorde 1996, kliv in i musiken tillsammans med musikerna på BIS-inspelningen. Jag har svårt att tänka mig att ni inte fastnar.
Anders Wikström
