Leonard Bernstein: Candide
London Symphony Orchestra & Chorus
Dirigent: Marin Alsop
Medverkande: Leonardo Capalbo, Jane Archibald, Anne Sofie von Otter, Thomas Allen
LSO Live LSO0834 [2 CD]
Bernsteins operett Candide har en lång historia av ständiga omarbetningar och försök att göra den attraktivare rent sceniskt. Det var först på 1980-talet som tonsättaren själv kände att verket hade börjat hitta en passande form, vilket också ledde till hans egen berömda inspelning av den med London Symphony Orchestra och ett stjärnspäckat sångarteam på DG.
Personligen tycker jag fortfarande att Candide delvis är ett problematiskt verk. Bara i sig att försöka tonsätta Voltaires vilda och originella roman med all sin ironi och olika halsbrytande äventyr är inte det lättaste. Det är ett ständigt flöde av absurda händelser i en mängd olika miljöer. Inte precis det enklaste att överföra till scenen. Det är ändå begripligt att Bernstein och manusförfattaren Lillian Hellman lockades av Voltaires text om tolerans och medmänsklighet samtidigt som senator McCarthys kommunistjakt pågick mitt framför dem på 1950-talet.
Problemet är också att så mycket av handlingen ryms emellan de olika musikavsnitten, Bernstein förde in en berättare för att lösa det problemet i sin sista version av verket. I Marin Alsops inspelning är dialogen ännu mer utökad och recitatören får så mycket att berätta så att operetten tappar tempo och fart. Det blir lite småtråkigt faktiskt, trots kompositörens spirituella musik, som är som ett kalejdoskop över den västerländska kulturen och dess olika musikstilar.
Dessutom kvarstår ju också frågan hur man ska framföra verket, ska man betona det musikalmässiga eller det operaliknande i valet av sångare. Bernstein själv valde att använda operasångare på sin inspelning och det samma har hans adept Marin Alsop gjort på den splitternya version som i dagarna har kommit ut – även den med London Symphony Orchestra, en orkester som tonsättaren själv flitigt dirigerade.
Alsop har en fin känsla för Bernsteins musik och hon kände honom också personligen mycket väl. Hennes tolkning har inte riktigt samma bett och glöd i orkesterklangen som hennes läromästares, men den har elegans, rytmisk vitalitet och värme. Som lyssnare känner vi att Alsop älskar den här musiken när hon ofta drar ut en del tempon i vissa arior precis på gränsen till det långsamma, men det går ändå aldrig över gränsen för det smakfulla.
Dock så det finns ett problem med inspelningen: ljudet är visserligen klart och har en imponerande dynamik, men den talade dialogen är väldigt lågt inspelad. Och eftersom den går som en röd tråd genom verket för att presentera den händelsefyllda storyn, så förlorar inspelningen en del intensitet och engagemang. Berättaren Sir Thomas Allen, en briljant baryton på sin tid, förmår tyvärr inte heller att skapa tillräckligt med dramatik och ironi i sin presentation. Det blir alldeles för sömnigt i längden.
Rent vokalt så är framförandet dock på en hög nivå, utan att sångare för sångare kunna matcha Bernsteins eget team. Bäst är sopranen Jane Archibald som levererar sångkonst på hög nivå som Kunigunda i den berömda arian Glitter and be gay, medan tenoren Leonardo Capalbo som Candide visserligen sjunger med inlevelse, men ibland har en viss hårdhet i rösten som stör helhetsintrycket. Den svenska mezzoveteranen Anne Sofie Von Otter är “still going strong” när hon tolkar Old Lady på ett fördömligt sätt – inte minst i det läckra numret I am easily assimilated.
Sammantaget så är väl den nya inspelningen lite av en blandad kompott, men i slutändan så är det ändå Bernsteins medryckande musik som är den stora vinnaren, med sin sprudlande uvertyr, läckra dansnummer och halsbrytande arior. Då kan till och med jag överse med verkets övriga brister.
Per Nylén
