Konserthuset, Stockholm, 17 / 18 / 21 / 22 Februari
Ludwig van Beethoven: Piano sonater nr 1, 12, 25, 21 / 24, 4, 9, 10, 26 / 5, 19, 20, 22, 23 / 17, 11, 3, 8
Piano: Igor Levit
Nyligen släppte Igor Levit sin kompletta cykel av Beethovens pianosonater på Sony och vad man hörde i dessa inspelningar sänker knappast förväntningarna inför hans framträdanden i Stockholm, fyra under våren och fyra under hösten. Redan från sonat nr 1 som han inleder sitt stockholmska “Beethovenmaraton” med inser man att det kommer att bli en upplevelse utöver det vanliga.
Levits sätt att förmedla sonaternas innehåll är ytterst personligt och liknar ingen annans före honom och knappast heller efteråt. Det pendlar mellan subtila pianissimi och brutala utbrott, mellan inre ro och yttre raserier, men man får aldrig känslan av att någon ton inte är genomtänkt i minsta lilla detalj. I de första två konserterna visar han upp nästan alla dimensioner i pianospelandets konst och inte nog med den musikaliska gestaltningsförmåga han besitter, utan han visar också upp en virtuos teknik; detta inte minst i nr 21 Waldstein och nr 26 Les Adieux, vilka han avslutar den första respektive den andra konserten med.
Lika imponerad blev man också av den tredje konserten. Levit spelar Beethoven som bara någon med ett djupt och allvarligt beroende av dennes musik kan göra. Det är på liv och död och det går i ett rasande tempo, ibland kanske för hastigt, men utan att tappa den djupa och välljudande klangen.
Det är tvära kast mellan det närmast djuriska och det änglalika i Beethovens sonater, men Levit imponerar även med ett precist och känslosamt spel. Höjdpunkterna är helt klart den inledande sonat nr 5 och och den avslutande nr 23 Appassionata, då det är här som Levit verkligen lyckas fånga det dramatiska i Beethovens verk och hans spel når den högsta virtuosa nivån. Det är svårt att inte bli imponerad av Levits stora engagemang i Beethovens musik, och med det allvar och tekniska briljans som han tar sig an kompositörens pianosonater.
Även den fjärde konserten höll högsta musikaliska nivå. Levit sitter i en bubbla med någon sorts tre-enighet tillsammans med Beethoven och sitt instrument. Han kommunicerar så intimt med de övriga två att vi blir fascinerade och även förundrade.
Närheten dem emellan går så långt att varje gång publiken gör sig påmind med hostningar eller andra ljud så riskerar Levit att komma av sig. Så även denna kväll, då han fick avbryta och börja om. När publiken sedan reagerade i en paus med små fniss över hans speciella gester, så såg man hur svårt han hade att tolka det han hörde utifrån salen.
Levit levererar sin Beethoven med en närhet och intensitet som gör att man sitter på helspänn hela konserten. Han musicerar bitvis med explosiva tempi (t.ex. i finalen på nr 17) men samtidigt lyckas han dra ut maximalt på känslorna med nästan smärtsamt långsamma partier i ett par satser (exempelvis i andra satserna ur nr 11 och 17). Den tredje sonaten faller på plats helt perfekt: första satsen blir exakt så orkestral som den ska vara och den andra satsen (något av det bästa Beethoven skrivit) önskar man aldrig ska ta slut.
Levit är en stor musikalisk personlighet på gränsen till ett geni och att höra honom i just Beethovens sonater är en översvallande upplevelse. Kanske just därför var det lite skönt att han befriade oss med Bach, Sjostakovitj, Schumann och Schubert som extranummer.
Yehya Alazem, Bodil Hasselgren och Anders Wikström
