Tonsättarna Sven-Erik Bäck och Sven-Eric Johanson föddes bägge för exakt 100 år sedan, 1919. Bäck är på sätt och vis i år dubbelt ihågkommen, eftersom det också är 25 år sedan hans bortgång 1994. De representerar olika sidor av den ömsom idealiserade, ömsom bakdantade, ”Måndagsgruppen”, där kanske Karl-Birger Blomdahl är den idag mest omtalade, och Ingvar Lidholm kom att bli den siste kvarlevande exponenten (avled 2017 vid 96 års ålder). Både Bäck och Johanson är i hög grad ännu närvarande i musiklivet i form av minnen, anekdoter och de levande uppförandetraditioner som alltjämt fäster vid deras verk. Men hur uppmärksammas dubbeljubiléet i konsert-, radio- och skivutbudet?
I senare tiders skivskörd och programläggning kan man notera att de två ”Sven-Eri(c/k)arnas” verk främst levt kvar i anslutning till tonsättarnas ursprungliga musikmiljöer – Johanson i Göteborg och Västsverige, medan framföranden av Bäcks musik varit centrerade dels till Sveriges Radio och dess musikinstitut på Edsbergs slott, dels till den kyrkliga sfären i Norden. Därtill finns ett vidare internationellt intresse, framförallt för Bäcks vokal- och kammarmusik.
Häromåret (2014) nyutgavs den klassiska inspelningen ”Johanson på skiva” med ett antal körverk framförda av Göteborgs kammarkör under Gunnar Eriksson tillsammans med ett frappant soloframförande av Sven-Eric Johansons ”opera bluffa” Petronella (ursprungligen från 1973: PROP 7717), på CD. Det senare verket illustrerar Johansons luckra gränser mellan ironi och allvar – det rör sig om en i närmast postmodernistisk mening ironisk opera, där en rik fond av wienklassiska och Bel canto-verk, impressionistiska pastischer och Birger Sjöberg-melodier processats genom ett filter av intertexter och Johansons karaktäristiskt gravallvarliga skämtlynne. Ouvertyr och ett antal nummer framförs här av Johanson själv, som också narrativt fyller i librettot däremellan. Detta slags tilltag är den vilda, dionysiska sidan av den svenska modernismen, i kontrast till exempelvis Bäcks kammarmusikaliska framtoning. Johansons ambitiöst genomförda operaprojekt har sällan kommit att framföras, men har ofta satt djupa spår hos åhörare och musikkritiker då så skett.
Körverken på ”Johanson på skiva”-CD:n visar att den strama modernism man förknippar med Lidholms och Bäcks a cappella-musik från 40- och 50-talen också var ett naturligt uttrycksmedel för den excentriske Johanson. De tre tonsatta dikterna av Anderz Harning får verkningsfulla uttolkningar av Göteborgs kammarkör. Som sådden förnimmer Guds välbehag, med en stormaktstida koralmelodi, är ett av Johansons mest framförda och välkända verk. Det visar på en tredje sida, varken ironiskt citerande eller kärvt modernistisk, utan en lyrisk tonsättarröst som lyfter det tidiga 1900-talets körlyrik in i seklets andra halva, på ett sätt som nog ingen kunnat förutse.
Vad gäller konsertutbud tillägnas Bäck under 2019 ett antal ambitiösa program av flera av de körer och kammarensembler han på sin tid skrev för och som uruppförde hans verk när det begav sig. Eric Ericsons kammarkör och Uppsala kammarsolister gav i februari under ledning av Florian Benfer konserter i Nacka och Uppsala under titeln ”Med Bäck i Bachspegeln”. Här kopplades Bach, Mendelssohn och Bäck samman konceptuellt och repertoarmässigt, vilket är intressant med tanke på att Bäck som kammarmusiker – både med den så kallade Lilla kammarensemblen på 1940-talet och senare som ledare för Kammarorkester-53 i radions regi – på sätt och vis reverserat den monumentalistiska Bach-tradition som räknar Mendelssohn som sin grundare. Idag befinner vi oss i Bach-förståelse någonstans mitt emellan pendelslagen i det Mendelssohnska 1820-talets universella idealism och 1940-talets nyktra Schola Cantorum-framförande i Bäcks värld. Kammarsolisterna framförde under samma konserter Bäcks andra stråkkvartett från 1947, ett verk som grundlade bilden av Bäck som ”andlig, kontemplativ modernist” och som finns att tillgå på CD i en utmärkt inspelning av Crafoordkvartetten (CAP 21490). Den som vill ”gå tillbaka till urkällan” kan lyssna på Barkelkvartettens version med tonsättaren själv på viola, en inspelning som förtjänstfullt utgivits av Carl-Gunnar Åhlén i CD-boxen ”Äldre svenska stråkkvartetter” (Cap 21506). Intressant nog var det just verk som den andra stråkkvartetten som så småningom ledde Bäck in på det mer systematiska vokaltonsättandets bana, med ett stort antal motetter för kyrkoåret. Dessa har i sin tur studerats världen över och framförs under jubileumsåret vid flera amerikanska musikhögskolor, samt i St James Cathedral i Seattle. Den som råkar befinna sig i denna stad i september rekommenderas ta del av programmet ”Kvandal and Bäck: A Double Centennial” med vokalensemblen The Esoterics under ledning av Eric Banks.
Även i Göteborg planeras enligt uppgift Bäck-framföranden med ovan nämnda Göteborgs kammarkör och den likaledes av Gunnar Eriksson grundade Rilkeensemblen turnerar landet med ett program bestående av Bäck, Johanson samt annan svensk modernistisk vokalmusik. Denna ensembles CD ”Det brinner en eld” (Footprint, FRCD041, 2010) kan med kraft rekommenderas för den som inte närmare bekantat sig med Sven-Eric Johansons vokalmusik. Här bjuds fina tolkningar av verk från olika perioder i Johansons extremt produktiva liv (en tentativ verkförteckning omfattar mer än 700 verk, varav många tyvärr är förkomna eller bevarade i ofullständigt skick).
Det finns skäl att under jubileumsåret 2019 också påminna sig om Johansons symfoniska skapande, som liksom operorna tyvärr alltför sällan finner sina lyssnare. Den självbiografiskt koncipierade tionde symfonin ”Chez nous” finns utgiven med Göteborgs symfoniker under ledning av Petter Sundkvist (Phono Suecia, PSCD 76, 1994). Symfonin för tankarna till Richard Strauss symfoniska dikt Sinfonia domestica op. 53, då Johanson liksom i Strauss fall klangligt och tematiskt skildrar inte bara sin uppväxtmiljö, utan även konkreta episoder och personer i familjen och vänkretsen. Här finner vi Johansons alla sidor – såväl den citerande ironikern och spjuvern som den djupt vemodige konstnär han i många avseenden trots allt ytterst var. Instrumentation och formgestaltning har något övertygande musikantiskt, absolut naturligt över sig även i de mest intrikata passagerna med alternativa speltekniker och konstlade klangkombinationer. Detta bestående helhetsintryck för också de bägge 100-årsjubilarerna samman – de var i högre grad än kanske någon annan av sina generationskamrater musiker, för att inte säga ”musikanter”, som ständigt musicerade med allt de kom över, själva skrev, kritiserade eller återupplivade.
Ett betecknande exempel på det senare är omständigheterna för när Bäcks stråkkvintett Exercitier från 1948 – det verk som på sin tid gav upphov till Sveriges första estetiska tribunal – fick en ny inspelning med Berwaldkvartetten på etiketten Caprice (CAP 1318). Vem spelade då tillsammans med kvartetten den femte kvintettstämman om inte tonsättaren själv! Då 67-årig och sedan många år rektor på Edsbergs musikinstitut kunde han vid sidan av allt detta hålla jämn takt med de unga kammarmusikerna i kvartetten och genomförde även en mindre landsturné tillsammans med dem. På den ovan nämnda ”Chez nous”-skivan kan vi som kontrast till Bäcks tidiga kvartetter höra Johansons sjunde stråkkvartett från 1980, här framförd av Sagakvartetten.
Det är en för 1900-talstonsättare vanlig situation att endast en liten del av en rik och konstnärligt högtstående produktion finns utgiven i förlagsnotutgåvor och tillgänglig på skiva. Lika vanligt är att ett fåtal verk återkommande kommit att spelas in gång på gång. Ett slående exempel på detta är Bäcks avgjort oftast inspelade verk, sonaten för soloflöjt från 1949. Denna finns inspelad med bland andra Alf Andersen på Modern Swedish Chamber Music RELP 5002, 1960), med Manuela Wiesler på Caprice (CAP 1318, 1986), med Mats Möller på Sforzando (SFZ 2001, 2000), med Sharon Bezaly på BIS 2001 (BIS CD-1259), samt med Karin Aurell (KA 001, 2005). Samtidigt som man kan beklaga att detta fokus delvis är på bekostnad av andra verk som också skulle förtjäna inspelning och utgivning, så hänger förhållandet naturligtvis samman med att det rör sig om ett originellt, fascinerande och gripande verk, där Bäcks melodik sannerligen ges mycket olika gestik och frasering i de olika tolkningarna. Jag rekommenderar lyssnaren att börja med Bezalys version och att sedan jämföra denna med de äldre inspelningarnas tämligen annorlunda föredragssätt.
Hur minns vi då klangligt Bäck och Johanson ett sekel efter deras födelse? Jo, de överlever dels som ”fossiler” i och med inspelningar som de ovan nämnda, där vi kan höra 50- och 60-talet klinga idag. Men de överlever också som evolutionära ”krokodiler” både genom deras egna verk i versioner förmedlade av dagens musiker, samt genom de kvardröjande modernistiska uttryck som frodas bland tonsättare aktiva idag, även om tonlandskapet i övrigt är väldigt annorlunda. Tematiska idéer av Bäck har dessutom genomgått ett slags ”mutation”, i händerna på andra tonsättare och musiker. Lennart Fredrikssons stråktrio In memoriam Sven-Erik Bäck framfördes av Almakvartetten på Malmö Live den 23 maj 2017. Nils Tykessons Som en Bäck (2009) för två organister på en orgel uppfördes på Lund Contemporary Sacred Music Festival i samband med Föreningen svenska tonsättares 100-årsjubileum hösten 2018. Bägge verken bygger på samma tonserie som i Bäcks kyrkovisa ”Du som gick före oss”. Saxofonisten Andreas W. Andersson utgav även 2016 skivan ”Bäck” på etiketten Compunctio.
Som framgår av denna exposé över tillfällen att höra Bäcks och Johanssons musik lever dessa hundraåringar ett ganska vitalt liv även efter sin bortgång. Låt oss hedra dem genom att i år uppleva dem på nytt, klingande på konsert, i radio och på skiva!
Mattias Lundberg
